Häromdagen försökte förklara för en av mina vänner vad jag har för arbetsrelaterade planer för framtiden. Med ett försök att låta så självsäker som möjligt tog jag mig an att berätta vad jag hitills har arbetat med och vad jag får för nytta av mina nuvarande studier. Under tiden jag talade märkte jag hur osammanhängande det lät, hur splittrad jag verkade men samtidigt insåg jag hur mycket det är jag faktiskt redan kan, håller på att lära mig och hur jag kan kombinera alla delar på bästa sätt. Men framför allt började jag reflektera över hur nyanserat kunskaper och kompetens inom arbetslivet kan vara.
Jag började arbeta när jag bara var 18 som Grafisk Formgivare på en reklambyrå. Genom åren klättrade jag uppåt på karriärsstegen och arbetade som Graphic Designer, Production Manager och Project Manager på en internationell byrå. Jag fick både designa material och leda stora projekt och kontinuerligt resa till Schweiz, England och Spanien som gjorde att jag kunde kombinera reslusten med arbete. Härigenom fick jag lära mig det engelska språket och kulturen, utvecklas som designer och av alla kunder fick jag processkunskaper om alla möjliga olika företag, erfarenheter av hur en internationell reklambyrå fungerar och lärdomar om alla led i ett projekt. Genom att observera och reflektera över företagskulturen fick jag ta del av orättvisor mellan kön, hierarkisering och maktspel. En dag bestämde jag och 4 av mina kollegor att vi skulle starta eget. De två slitiga "hundåren" blev 3,5. I samband med detta fick jag lära mig allt vad det innebär att starta eget men jag fick även genomgå en lång och tuff, men nyttig resa på ett mer personligare plan. Nu när jag var delägare gav jag allt och var lojal, noggrann, hårt arbetande arbetsmyra och coachande för våra anställda. Till slut slog det över. Jag jobbade nästan 12-14 timmar varje dag inklusive en del helger och var ständigt uppkopplad via mobil eller dator. Jag hade tre olika att-göra-listor. Organisationen växte och jag kände att jag tappade den lilla kontroll jag hade. Mitt i allt det här genomgick jag en akut operation som jag bara tog tre veckor sjukledigt för återhämtande och bearbetning. Jag var ju tvungen att jobba! Jag kommer ihåg att jag redan första dagen jag kom hem, hög på morfin, 1 grams Alvedon och andra smärtstillande satt och tog emot flera hundra arbetsmail som jag gick igenom på min lilla bärbara dator hemifrån. Under lång tid efter detta var allt som i en dimma och jag intalade mig själv och alla andra att jag "bara var glad över att jag levde".
Nästan exakt ett år efter operationen tog det stopp. Tvärstopp. Jag fick yrsel och andningssvårigheter på grund av all stress. Känslorna i samband med operationen som jag hade försökt fly ifrån hann ifatt mig. Detta resulterade till slut i att jag tog tag i och ändrade mitt liv. Jag började prioritera annorlunda. Jag började se mig runtomkring. När jag för första gången på massor av år gick ut i naturen och plockade en blomma insåg jag hur vacker den var, hur underbar naturen och livet faktiskt var och började gråta hejdlöst. Jag hade glömt bort att titta, att njuta. Jag bara körde på i den snabba filen. Efter detta uppvaknande började jag skriva igen, gick på skrivarakademin och vågade mig på att börja studera på universitetet. Jag började också (återigen) ta hand om mig själv och min kropp - slutade röka, började äta hälsosammare, träna, dansa igen och göra sådant jag tyckte var roligt. Det låter kanske självklart för många, men för mig handlade det om att lösgöra tid för mig själv och mitt välbefinnande och "tvinga mig själv" att hitta tillbaka till insikten om att livet inte bara handlade om att leva för att arbeta, utan istället om att arbeta för att leva. Viktigt blev även insikten om att sätta upp mål med mening - både inom arbetslivet och livet i allmänhet. Jag bytte ur alla "Jag måsten" mot "Jag vill".
Ett av målen just nu är att genomföra min examen. Genom den får jag teoretiska belägg för en värld jag redan har insikt i. Jag öppnar mina sinnen för att kunna arbeta som kommunikatör, informatör, journalist och författare utifrån ett bredare perspektiv. Mitt självförtroende växer sig starkare för varje dag - idag platsar jag utan problem där jag tidigare ibland kunde tvivla på att jag platsade. Nu har jag både teorin, de praktiska verktygen och oändliga kombinationsmöjligheter genom mina gamla och nyfunna erfarenheter. Jag har också en större kunskap om mig själv som ger mig styrka och balans och som ger mig möjligheten att vara kung över mitt eget liv. Vad jag försöker reflektera över här är att en något splittrad bild över sin framtida plats i arbetslivet kanske inte är så farligt och att insikten om att ens kompetenser är komplexare än bara en rak linje kanske bara är sund. Trots allt, tack och lov, handlar ju livet om mer än bara arbete.
puss och kram från en något splittrad T
3 comments:
Hej vännen!
Förstårr såväl vad du menar, vi alla från vårt gamla lilla gäng har alltid strävat och velat nå allt! Idag är det nog mer vad som många männiksor ser som det "lilla" som betyder något. Njut av att du idag vet och kan prioritera det som är värdefullt här i livet, livet självt!
Kram vännen, och tack för de inspererande orden, ibland förvirrar man bort sig i alla måsten och glömmer att leva... Nu är jag åter påmind, tack :)
/ Jessica Keisu
Hej T
Insiktsfullt. Kommit fram till svar du har, genom motgångar och svårigheter du lär, en plan för framtiden du har. Goda förutsättningar att lyckas med det du åstadkomma vill.
Återblick med kritiska ögon, ärlig mot sig själv i nuet och våga sätta mål i framtiden. Do it or die trying är handlingsord som ger oss en bild av att ingenting är utanför vår räckvidd. Just och ärlig mot sina vänner, då finns hjälpen när det när det tar emot någon gång.
Live and prosper and let force be with you.
PoK Calle
Som din bästa vän, syster och höggravid med planer 12 månaders mammaledighet - så känner jag mig ganska träffad. Det är möjligt att jag nu åker på en övning i retorik från din sida, men denna gång kan jag inte vara tyst. Game on;
Min respons till ditt senaste inlägg är naturligtvis negativ. Förhoppningsvis sorterar du inte in mig under den krets "som oundvikligen förs in i rollen som den som stannar hemma" - och enligt din mening ”spär på ojämlikheten mellan könen i vårt samhälle”. Nu tror jag dock att jag inte har sån tur eftersom jag kan räkna dina mamma-vänner på min ena hands fem fingrar…Min första fråga till dig är om du verkligen tagit debatten med oss blivande mammor eller nyblivna mammor? Eller är det kanske våra mammors uppfattning och stora ögon du refererar till?
Jag gillar inte det sätt du beskriver dina kvinnliga vänners respons till dina frågeställningar. Du får ursäkta men jag tror faktiskt att du måste ha fått betydligt mer nyanserade svar än så (st. 2 sista men.), då jag vet att många av oss är intresserade och engagerade i jämställdhetsfrågan.
Den sista meningen i hela inlägget ger också uttryck för förvirring om vad föräldraledigheten går ut på -oavsett om den löper på en kortare period under sommaren eller ej. Du får det att låta som om när det är dags för pappornas vanligtvis förkortade tvåmånadersperiod ”över sommaren” så kan man med lätthet ägna sig åt slappa baddagar och mys i fotbollsoffan. Jag har ännu inte varit föräldraledig men pratat med många andra mammor –och pappor, vilka enhälligt vittnat om att merparten tiden är full av blöjbyten/matning/tvätt/städ och annat bebisstök, oavsett om man tar ut en lång eller kort period. Allt annat är vanligtvis bonus under barnets första levnadsår.
Utan att gå in mer på specifika uttalanden i ditt inlägg vill jag fortsättningsvis kommentera din underliggande analys av föräldraledighetens påverkan på maktfördelningen mellan könen. Väldigt kort och enkelt bara.
Du gör det alldeles för enkelt för dig, - och jag tycker att du gör oss alla kvinnor en otjänst genom att peka ut en ojämn fördelning av föräldraförsäkringens många ledighetsdagar som det främsta hotet mot jämlikhet mellan könen på arbetsmarknaden. Med ditt sätt att se på det så skulle maktfördelningen mellan könen på arbetsmarknaden i princip varit den omvända om trenden visade att det istället var männen som oftast tog ut merparten av ledighetsdagarna. D.v.s att vi skulle se en tydlig diskriminering av det manliga könet om det istället var de som regelmässigt tog ut de traditionella 12 månaderna. Men ser du, det tror inte jag… Jag tror att diskrimineringen av det kvinnliga könet är djupare förankrat än så i vårt sneda samhälle. Det är inte föräldraförsäkringens fel att männen får fler fördelar än kvinnorna.
Orsaken till vår ojämlikhet ligger i hur vi uppfostrar våra barn och vilken information som de får till sig under uppväxten. Jämställdhetsvillkoren på arbetsmarknaden är en spegling av människors grundläggande värderingar av könen, dess kapacitet och värde.
Naturligtvis inser jag att barn påverkas och tar intryck av det faktumet att dess mamma är hemma med dem under uppväxten. Har man dock uppmärksammat att denna företeelse kan påverka barnets uppfattning (om jämlikhet) negativt så åligger det både mamman och pappan att förklara varför man valt att lösa hemsituationen på detta sätt, och dels att försöka bevara barnets öppna sinne för en jämlik värdering av könen. Jag anser att en mammas vilja att vara hemma under en längre period mycket väl kan vara självvald, d.v.s. utan påverkan från kvinnliga/samhälliga/manliga förväntningar på mammans val. Av en så simpel och hyperenkel anledning att man helt enkelt kanske föredrar att vara hemma under en längre period. Orsakerna kan vara många, t.e.x för att man kanske har en starkare önskan om lång föräldraledighet då nio månaders havandeskap bygger upp ett uppdämt behov av bebisomvårdnad. Jamen, pappan då (tänker du kanske)? Han kanske också har ett sådant behov –och ja, säger jag då. Han kanske har det, och kanske man kan konstatera att båda föräldrarna exakt lika stor längtan att vara hemma. Ja då delar man lika, vilket fler och fler medel- och högutbildade/inkomsttagare föräldrar faktiskt gör nu förtiden. Tyvärr vågar jag dock inte skriva under på att det är lika vanligt för lågutbildade/låginkomsttagare då löneskillnaderna och således ojämlikheten mellan könen i dessa grupper är många gånger är mycket större. (Men –återigen, jag tror inte föräldraförsäkringen är den främsta orsaken till denna orättvisa.) Jag är mycket väl inbegripen i att även hög- och mellan inkomstagande par ibland tvingas låta mamman gå hemma då hon oftast har den lägre inkomsten av de två. Ja, jag vet det. Men återigen –jag tror inte att det primärt är föräldraförsäkringens fel att vi ser dessa tråkiga löneskillnader. Jag tror att anledningen är att kvinnans arbete undervärderas p.g.a av kvinnans svagare roll i samhället i stort. Och jag tror att problemet måste angripas från rätt ände, d.v.s. att vi ser till att utbilda våra barn i människors lika värde.
Jag skulle kunna lista kompletterande åtgärder som jag tror har större effekt på jämlikhetsfrågan än tvångsfördelning av föräldraledighetens dagar. För att nämna några;
-lika ingångslöner för båda könen
-Årliga work shops (på arbetsplatsen) som syftar till motverka och belysa fördomar om kvinnan och hennes arbetsmässiga kapacitet
-stärkande av kvinnlig självkänsla (och manlig kanske eftersom de ibland verkar känna sig hotade av oss)
-stimulera till ökad dialog mellan könen
-mer fokusering på individen och kanske inte slentrianmässigt bunta ihop människor i kollektiven det ”starkare” och ”svagare” könet.
-jämn fördelning av hemmets sysslor så ingen blir förhindrat att göra den karriär de önskar.
Det är enligt mig inget fel på att vi har en valfrihet i föräldraförsäkringen. Inte heller att utfallet i de flesta fall blir att mammorna tar ut merparten av dagarna. För att lyfta fram en utnött men i många avseenden fortfarande gångbar värdering av den är, att försäkringen är unik och dagens utformning i princip är väl värd att försvara. Valmöjlighet att vikta försäkringen skall befrämjas med allt vad det innebär -och inte begränsas med krav på hur individen bör välja ”för sitt eget eller kollektivets bästa”. Allergisk, det är vad jag blir när jag hör sådana argument. Nej, ta istället tag i de verkliga problemen från botten. När det gäller den sneda maktfördelningen mellan könen bör kampen istället börja hos oss och hur vi uppfostrar de små. Gör också gärna revolution om det är det som krävs –men lämna vårt eget självbestämmande ifred utan skuldbeläggning av mammans val med hänvisning till jämlikhetsfrågan samt bedömningar om rätt och fel. Alla är vi olika, och tur är väl det.
Post a Comment