Saturday, November 18, 2006

Kär och galen


Att vara nykär är som att vara besatt. En studie (som jag läste om i något nummer av Illustrerad vetenskap någon gång detta år...) visar att vissa ämnen hjärnan aktiveras eller förstärks när man är kär. Det är samma ämnen som utlöses när man blir galen. Det betyder alltså att man blir lite smått galen när man är kär helt enkelt. Och det kan nog de flesta känna igen sig i. Man kan nästan bli irriterad på sig själv för att man tänker på X så mycket att hela ens tankevärld blir påverkad. När man klär på sig på morgonen tänker man på X (ja, egentligen har man redan kvällen innan planerat vad man ska ha på sig...) och varje detalj är genomtänkt ifall X skulle lägga märke till just det. Man kan koda sin klädstil och tänka löjliga tankar i stil med att "om jag har det här bältet och de här skorna så visar jag att jag är modemedveten, att jag kan matcha och att jag är sexig. Med den är tröjan visar jag att jag har koll på märken." Man väljer utifrån vad man tror X tycker ser bra ut och är coolt. När man går genom korridoren på jobbet tänker man på att X kanske ser en och då går man lite sexigare och försöker se snygg eller glad ut beroende på vad man vill ge för intryck. När man är hemma på kvällen så snurrar ens tankar oavbrutet runt X och alla möjligheter att kunna få till det...tankarna på X och allt som har med jakten att göra blir som en drog. Det blir som en jakt efter ett svårfångat byte och ibland, i jaktens hetta, kan man knappt andas av all upphetsning.

Man kommer in i ett sorts rus där man nästan blir löjlig och börjar prata i andra tonlägen än vad man brukar och skrattar åt saker man kanske inte tycker är så kul egentligen. Man boostar upp sitt egna Jag och sin personlighet. Och ur ett säljarperspektiv berättar man om sina erfarenheter och kunskaper. Man söker inte jobb, men väl kärlek - och då gäller det att snabbt föra fram alla sina bra sidor. Andra kanske spelar korten annorlunda. Är lite mer återhållssamma och hemliga. Kommer med intelligenta, men inte alltför "desperat på", inlägg som visar att man har koll och har rätt värderingar, men håller sig för övrigt lite i bakgrunden. Kanske blir man även lite modigare - man provar saker man inte annars skulle. Ibland kanske man t.o.m. överdrivet småljuger och säger "Jag är nyfiken. Gillar att testa nya grejjer. Typ flyga luftballong har jag alltid velat göra", fast man kanske inte alls är så. Man kanske provar nytt, men i själva verket inte alls gillar höjder, men på grund av att man är så nykärsgalen så tar skimmret bort all rädsla och ogillande. Sådana saker spelar ingen roll i ett sammanhang då allting är nytt, spännande och outforskat.

Så har vi den där klassiska känslan som uppkommer av att inte veta allt. Att gissa, spekulera och inte riktigt ha koll på vinsten, eller om det i huvud taget blir vinst. En lek där kärleksruset ritar konturerna och där någon annan/något annat än en själv bestämmer reglerna och utgången. Den där känslan av att vara en av två huvudrollsinnehavare i det hetsande skådespel som ovissheten i ny kärlek egentligen är. Vem är X egentligen, vad vill X med mig? Alla fantasier som man projicerar på X; om hångel, om situationer, om framtiden. Funderingar kring hur X tänker om en (t ex att "nu ser X hur ansvarsfull jag är, X tänker säkert att jag kan ta hand om ett hem".) Fantasier och bilder är ljuvliga för stunden, men samtidigt livsfarliga om det någonsin skulle bli en relation. De stämmer sällan när verkligheten hinner ifatt. I galenskapen så tillskriver man ofta X egenskaper som man själv skapar. Som man vill att den andra ska ha, eller just för att de passar ens fantasi för stunden (t ex att "X är bra på att spela gitarr för att jag kan se mig och X sitta i en soffa där X har skrivit och spelar en kärlekslåt för mig"...). Farligt, men kanske okej om man har lite koll på att alla egenskaper inte är helt sanna och att man framför allt senare (om det blir en relation) inte blir besviken på den andra parten om det visar sig att den egenskapen inte finns.

Vad är det för kraft som tar tag i en och gör en så fokuserad på någon annan och samtidigt på sig själv och sin egen framställning av sig själv för densamma? Kanske är det så enkelt att när man är nykär i någon som blir man även nykär i sig själv? Man kanske blir nykär inte bara av den anledningen att man klickar med någon utan att man har behov av att återupptäcka allt som är bra med en själv. Påminna sig själv om alla saker man kan och vilka egenskaper och kunskaper man har? Oftast gillar man sig själv extra mycket just då eftersom man agerar i sitt esse och det kittlar mer än nog självförtroendet och självkänslan.

Vad det än finns för skäl att nykärlekens galenskap tar över ens förnuft, så kan man ändå konstatera att det är en underbar flykt in i en lycklig tankevärld. Även om man ibland är olyckligt osäker över utgången så överskuggar spänningen det mesta. Man finns till för någon annan en stund, man motiverar hela sitt Jag för att tillfredställa någon annan, men kanske på vägen ser man sig själv tydligare och allt som är ens bra egenskaper. Man får bara hoppas att även om det inte blir som man har tänkt sig, och att man kanske måste släppa fantasibilden av X, att man lyckas hålla fast vid den boostade bra bilden man har skapat av sig själv.

puss tereza

1 comment:

Anonymous said...

Hej gumman! gud va läskigt igenkännande...jag är verkligen så galen! har du kanske hittat lite inspiration hos mig?
kram carro