Igår var jag i universitetsaulan i Uppsala och lyssnade på en avslappnad Bo Kaspers Orkester. Det är alltid så speciell känsla som uppkommer när jag ska gå på konsert - eller vilken typ av föreställning som helst för den delen. Kan vara teater, dans eller spokenword. I början så är jag oftast lite seg, men ändå nyfiken och exalterad. Sedan ser jag folkhavet och ångrar nästan att jag i huvud taget har gett mig ut. Det är varmt, trångt och alldeles för mycket folk. Kommer jag att orka sitta och lyssna i två timmar i allt detta? Men redan efter andra låten ("Sen du försvann" från den nya skivan) så infinner sig närvaron. Där och då slappnar jag av och låter mig svepas med i föreställningen, som om att jag försvinner i en välbehaglig drog. Jag glömmer bort allt annat för en stund, släpper eventuella spänningar och bara gungar med. Det är skönt. Och jag blir glad. Bo Kaspers texter är ofta lätt nedstämda, och öppnar för en trögflytande eftertanke men trots det så blir jag glad. Kanske för att jag får höra att det finns fler som tänker lite som jag. Dels artisterna, men antagligen även alla andra som sitter där i lokalen (som för övrigt är en superfin anrik byggnad med dekorerat högt innertak). Jag har efter en halvtimme helt anpassat alla sinnen till situationen och känner total gemenskap. Alla sitter och njuter av låtarna och småler åt sångarens skojfriska kommentarer mellan dem som han mjukt framför med charmig norrländsk dialekt (och som till viss del ger ett lätt förvirrat intryck, kanske är det tröttheten eller blygheten). De verkar ha en toppenkväll. De ler ofta åt varandra och byter instrument med varandra hela tiden. Jag blir imponerad över att alla spelar så många instrument och vågar göra det på scen. De bjuder in oss i publiken till deras scen och budskap som om det var det mest naturligaste i världen.
När jag sitter där och det bara är ett par låtar kvar av den ordinare föreställningen (och innan alla ropar in dem två gånger) så hinner eftertanken ifatt mig. Om hur vi stressar, om hur mycket kraft vi lägger på att uppnå den perfekta julkänslan (utan snö...) när det egentligen bara handlar om att träffas och umgås. Att njuta av varandras sällskap. En chans till ledighet. En chans till eftertanke. En chans till att fundera över året som gått och på vad man vill åstadkomma under nästa. Inte att springa runt i affärer och köpa en massa julklappar och stressa upp sig över allt man måste hinna med innan och under julen...( hejdå shoppandet, stressandet och TV:hjärnbefrielsen, hej eftertanken, lugnet och gemenskapen och därmed skrattet!)
I alla fall. Nu blir det nog ingen mer bloggtext detta år så jag önskar dig en underbar jul och nyår och vill gärna citera Bo Kaspers Orkester som kanske ger hopp för det nya året och hela livet eller är i vilket fall tänkvärt:
"Skriv en bok som alla läser ge pengar till ett institut
gör en sång som barnen sjunger när terminen tagit slut.
Sy upp en kollektion kläder ge ditt namn till ett gevär
var det extra i parfymen den som vackra kvinnor bär.
Vi kommer aldrig att dö. Vi kommer alltid att leva
Vi kommer aldrig att dö. Vi kommer alltid att leva"
Använd julen och julledigheten till att göra något du verkligen vill och njuter av :) Gör det du vill idag! Det viktigaste är att må bra och ha kul - resten ordnar sig. Och eftersom du en gång funnits till och vågat leva ditt liv precis som du vill så kommer du alltid att leva...
jupussar från Tereza
No comments:
Post a Comment