"Har du barn?"
"Nej"
"Är du gift?"
"Ja, snart två år"
"Jasså. Grattis! Jaha, två år, säger du. Och du var bara 31 och din man 36? Då är det ju ingen brådska, då har ni ju all tid i världen."
Funderingarna kring "barnfrågan" (att ha eller inte) cirkulerar ständigt omkring mig. Jag och mina vänner pratar om det. Min familj pratar om det. Jag och min man pratar om det. Min mans vänner och han pratar om det. Bekanta, och till och med främlingar pratar med oss och mig om det. Jag läser om det i tidningar och ser program på TV (några intressanta urval av rubriker i Aftonbladet är "Om man är kvinna ska man ju kunna få barn - men för Stina var det väldigt svårt", "Skaffa barn innan det är försent - 70-talisterna de första som får under två barn per kvinna"). De flesta av mina vänner skaffar barn (just nu känner jag fem par som ska föda i februari och sisådär 2-3 till som ska föda strax efter!). Om de inte skaffar barn så försöker de få barn eller längtar efter barn men tycker inte att de befinner sig i "rätt situation" (har en stabil partner, inte är tillräckligt ekonomiskt tillfredställda eller vill fortsätta göra karriär). Att hitta den där perfekta partnern - fadern/modern till ens framtida barn - verkar vara det oundvikliga målet, den ultimata lyckans slutstation.
Den här kärnfamiljen som norm är helt enkelt självklar och när man ställer den privata (tycker jag i alla fall) frågan om jag snart ska skaffa barn realiseras denna normkonstruktion fullt ut. Med ett påstående som "ingen brådska" så är det ingen brådska, men det är väl ändå något som till slut måste göras? Det intressanta i sammanhanget är att jag - bara för att jag är kvinna och befinner mig i åldern runt trettio (och är gift!) - får den här typen av fråga minst 3 gånger i veckan. Det är allt från klasskamraten på universitetet till främlingen jag möter på en middag. Och jag är runt trettio - den magiska åldern då "barn eller inte"- frågan är en del av vardagen som ett oundvikligt tema. Jag får helt enkelt acceptera det. Biologiska klockan är oundviklig. Tick, tack, tock goes the clock. Det blir som ett lager till på min identitet. Du är ju kvinna - när ska du då bli mamma?
Jag tvivlar inte på att familj och barn är en helt underbar upplevelse och en obeskrivlig kärlek men jag tycker ändå att det är viktigt att problematisera normen och nyansera barnafrågan. Att kanske fundera om längtan, eller i alla fall föreställningen om den underbara lilla familjen inte också ibland kan vara en konstruktion. Ibland när jag tänker på en framtid med barn så ser jag mig själv vara den där mamman på framsidan av Mio katalogen - jag fantiserar att jag till och med innan har stått i det nyinredda perfekta köket och lagat en supermiddag och att jag bara givet är en sådan där hellyllemamma ... Men det är intressant att fundera över just det faktum att Miokatalogens framsida bara presenterar tre kategoriseringar - att man i huvud taget måste vara man, kvinna eller barn i en del av en familj i ett nyinrett "perfekt" hem och att det är då man kan bli sådär perfekt och lycklig ...
Mina vänner eller främlingar (när de har lärt känna mig bättre) brukar ofta säga:
"Du skulle bli en helt underbar mamma."
"Tack", vill jag svara "...men är jag inte en underbar Tereza?"
puss och kram Tereza (som såklart verkligen gillar barn och som själv har varit ett)
