Mammor har ingen valfrihet

Jag har inga egna barn. Jag har därför heller då inte trampats med föräldraledighetsfrågan i verkligheten. Samtidigt kan jag inte låta bli att bli förbannad över hur alla kvinnor i min bekantskapskrets nästan oundvikligen förs in i rollen som den förälder som stannar hemma och hur detta i slutändan ger bakslag i vår jakt på jämställdhet.

Någonstans hoppas jag att det finns en gemensam samhällelig strävan efter att öka jämställdheten mellan män och kvinnor och en allmän insikt i att kvinnors ofta långa ledighet från arbetsmarknaden påverkar den icke-jämställda situationen. Jag tycker då att det vore en självklarhet att man delar på antal föräldralediga dagar. Men ändå finns motstånd och frågan debatteras livligt. En del säger att en öronmärkning av föräldralediga dagar mer eller mindre är synonymt med en uppluckring av samhälleliga maktstrukturer. Andra förespråkar att föräldrarna själva kan bestämma och att de självmant kommer att ta ansvar kring jämställdhetsdilemmat. Men uppenbarligen fungerar inte det upplägg som finns idag eftersom jämställdheten fortfarande är ett stort problem. Och om jag över huvud taget tar upp ordet jämställdhet när det gäller denna fråga bland en del par som är föräldrar i min bekantskapskrets, så tittar de storögt på mig och säger: ”Men vad menar du? Första tiden måste mamman vara hemma. Mammor ammar ju, barnet behöver sin mamma då.”

”Jaha, så man behöver inte sin pappa då? ” vill jag gärna svara.

Jag anser att kärnan i problemet ligger i uppfattningen om mammors och pappors valfrihet. Jag menar att valfriheten inte bara handlar om ett uttryck för föräldrarnas valfrihet över hur föräldraledigheten ska utnyttjas på bästa sätt utan även om pappans valfrihet mot mammans icke-valfrihet. Mamman är den som självklart ses som den som ska stanna hemma medan pappan fortfarande måste övertygas. Den generella uppfattningen om kvinnor som väljer att inte stanna hemma, eller väljer kortare tid, är att de är avvikande. Detta visar på att frågan även skuggas av föreställningar om kön och sociala påtryckningar.
Maktstrukturer i kombination med traditioner och sociala normer bidrar alltså till att mamman ses ha det primära ansvaret för barnet. Detta är ytterligare hinder för mammors valfrihet.

Kanske mamman många gånger är den som vill stanna hemma och att det fungerar mest praktiskt på grund av amningen. Men, idag vet vi att det finns andra alternativ.

Vi borde också just i detta fall sätta ”vilja” i kontext av ”valfrihet”. Om mamman hade lika mycket valfrihet som pappan skulle då inte mamman i många fall vilja och välja annat? Precis som alla pappor ständigt gör. Då skulle kanske mammor också välja att fortsätta göra karriär eller kombinera extra lång semester med ett par månaders föräldralediga dagar där de kan njuta av sol, bad och fotbolls-EM på TV.

Fuck u S:t Ilian I will love u 4-ever

Ja, vad hände egentligen när jag blev tretton? Då jag med osäkra steg småsprang i tenniskor över skolgården från det trygga mellanstadiet till att tvinga ner mina fötter i de första lågklackade skor för att försöka höftgunga mig igenom de där läskiga långa korridorerna i högstadiehusen. Då, där på brunrostiga S:t IIlian skolan, när jag successivt gick från att vara en av klassens ess till att enbart jaga platsen som klassens coolaste hjärter dam. När jag tänker tillbaka på den tiden så kan jag inte skylla på något annat än att jag nog helt enkelt var rädd. Rädd för att inte längre passa in, rädd för att inte längre få vara ihop med skolans snygga killar, rädd för att inte längre vara en av de populära i klassen och vara på den säkra sidan.

Allt hände på bara några månader: Jag började röka och sminkade mig hårt med svart mascara och rött läppstift. Bar håret a la prettywomanstil. Jag viftade bort bästa vännerna i klassen och bytte ut dem mot ett besatt intresse av alla skolans tuffingar. Samma tuffingar som till slut tog med mig på fester med betydligt äldre, stökigare och farligare kids. Jag kommer ihåg hur jag knappt pratade med mina klasskamrater - samma klasskamrater som jag kände utan och innan och som jag hade haft underbar uppväxt med. Galet. Hela tiden verkade jag nog utåt mest arg, irriterad, stöddig och att jag tyckte att de var de mest töntigaste tjejerna och killarna på skolan. Tack och lov blev jag aldrig en mobbare i alla fall, utan höll mig istället för mig själv. Säkert tyckte många av mina klasskamrater att JAG var töntig!

Jag kommer ihåg pinsamma minnen som bl.a: 1. Jag skriver "Fuck You" stort med en svart tuschpenna på framsidan av ett kemiprov och går ut ur salen med näsan i vädret efter fem minuter, 2. Jag placerar en tampong (oanvänd, men doppad i vatten) på den stackars hatade alkoholiserade engelskalärarinnans kateder, 3. Jag slår vad om pengar med ett gäng tjejer i omklädningsrummet att jag kan dra ner brallorna på den snygge gympalärarvikarien - och gör det sedan såklart högt skrattandes (hjälp...) Andra lösa minnen från S:t Iilian är t.ex. snälla bibliotekarien Polly som alla tjejer älskade för att hon guidade oss bland snyftande kärlekspoesi och killarna älskade för att hon hade koll på tunga krigsskildringar; hur alla köade och bråkade om att kunna köpa en färsk och överdrivet laserad chokladuta för ett par kronor; hur det luktade svett i biljard- och pingisrummet; hur vi tjejer gjorde det till en rutin att hela tiden använda skolpsykologen Gunvi som ursäkt för att slippa lektioner och var sedan där i typ 15 minuter pratandes om kärleksproblem för att resten av tiden stå i rökrutan och svära; hur Gunvi lämnade sin man och blev ihop med fritidsledaren; hur vi tjejer systematiskt ordnade så att vi fick intyg av syster Britt för mensvärkar för att få slippa gympan (har aldrig haft så mycket mens i hela mitt liv); hur Anna Tuveroth (på bilden med mig) jagar lärare skrikandes i den där långa korridoren (respekt girl); känslan när bildläraren Hjördis tar med mig och min paralellklasskompis Garip och berättar för oss att vi "bara" får en 4:a i tillvalsämnet ord/ljud/bild, men att vi båda kommer att få högsta betyg i bild; hur jag och några till producerar (klipper, klistrar, ritar, skriver och kopierar) en skoltidning som resulterar i en protestgrupp bestående av upprörda lärare som påstår att den är pornografisk...etc.

Skolan kom såklart i kläm och betygen rasade i samma takt som tonårshullet. I nionde klass lyckades jag dock skärpa till mig så jag åtminstone gick ut med medelbetyg. Men väl på gymnasiet hade alla erfarenheter från högstadiets berg och dalbaneliknande tid gjort mig till en hård pansarvagn. Och så trodde jag ju (som de flesta andra) att jag visste allt. Tänk vad liten man ändå var.

Idag känns den tuffa masken jag bar mest genomskinlig och totalt mesig och jag inser hur löjligt det egentligen var att försöka bygga sin identitet efter någon sorts färdig högstadiehierarki. En hierarki där den rådande uppdelningen"respekterad tuffing" och "mobbad eller osynlig nörd" är milslånga ifrån varandra. Men samtidigt kan jag inte låta bli att minnas hur mycket det faktist betydde då. Hur viktigt det var att skydda sig själv bakom en tuff yta. Men herregud vad skönt det är att vara vuxen och ha gått helskinnad igenom och förbi de där korridorerna. Och tack och lov blev jag inte betagen av någon av de där tuffingarna som var lite småfarliga och spännande då, men antagligen inte har ett sådär jättestabilt liv idag. Men om jag ska vara helt ärlig mot mig själv, så har det nog ändå tagit ett bra tag att rasera den där ytan och inse att jag både kan vara det där esset, en cool variant av hjärter dam OCH en massa andra saker samtidigt.

Så efter denna korta tillbakablick vill jag ge stora kramar till S:t IIlian och alla stackars kidsen där - håll ut - det blir bättre! (Och förlåt till er alla lärare som jag antagligen var taskig mot minst en gång, fast ni är väl vana vid det här laget, eller?). So, fuck u S:t Iilian, but I will love u 4-ever!

puss Tessa (den där mörka bruden i 9b)

Livet mer än bara arbete

Häromdagen försökte förklara för en av mina vänner vad jag har för arbetsrelaterade planer för framtiden. Med ett försök att låta så självsäker som möjligt tog jag mig an att berätta vad jag hitills har arbetat med och vad jag får för nytta av mina nuvarande studier. Under tiden jag talade märkte jag hur osammanhängande det lät, hur splittrad jag verkade men samtidigt insåg jag hur mycket det är jag faktiskt redan kan, håller på att lära mig och hur jag kan kombinera alla delar på bästa sätt. Men framför allt började jag reflektera över hur nyanserat kunskaper och kompetens inom arbetslivet kan vara.

Jag började arbeta när jag bara var 18 som Grafisk Formgivare på en reklambyrå. Genom åren klättrade jag uppåt på karriärsstegen och arbetade som Graphic Designer, Production Manager och Project Manager på en internationell byrå. Jag fick både designa material och leda stora projekt och kontinuerligt resa till Schweiz, England och Spanien som gjorde att jag kunde kombinera reslusten med arbete. Härigenom fick jag lära mig det engelska språket och kulturen, utvecklas som designer och av alla kunder fick jag processkunskaper om alla möjliga olika företag, erfarenheter av hur en internationell reklambyrå fungerar och lärdomar om alla led i ett projekt. Genom att observera och reflektera över företagskulturen fick jag ta del av orättvisor mellan kön, hierarkisering och maktspel. En dag bestämde jag och 4 av mina kollegor att vi skulle starta eget. De två slitiga "hundåren" blev 3,5. I samband med detta fick jag lära mig allt vad det innebär att starta eget men jag fick även genomgå en lång och tuff, men nyttig resa på ett mer personligare plan. Nu när jag var delägare gav jag allt och var lojal, noggrann, hårt arbetande arbetsmyra och coachande för våra anställda. Till slut slog det över. Jag jobbade nästan 12-14 timmar varje dag inklusive en del helger och var ständigt uppkopplad via mobil eller dator. Jag hade tre olika att-göra-listor. Organisationen växte och jag kände att jag tappade den lilla kontroll jag hade. Mitt i allt det här genomgick jag en akut operation som jag bara tog tre veckor sjukledigt för återhämtande och bearbetning. Jag var ju tvungen att jobba! Jag kommer ihåg att jag redan första dagen jag kom hem, hög på morfin, 1 grams Alvedon och andra smärtstillande satt och tog emot flera hundra arbetsmail som jag gick igenom på min lilla bärbara dator hemifrån. Under lång tid efter detta var allt som i en dimma och jag intalade mig själv och alla andra att jag "bara var glad över att jag levde".

Nästan exakt ett år efter operationen tog det stopp. Tvärstopp. Jag fick yrsel och andningssvårigheter på grund av all stress. Känslorna i samband med operationen som jag hade försökt fly ifrån hann ifatt mig. Detta resulterade till slut i att jag tog tag i och ändrade mitt liv. Jag började prioritera annorlunda. Jag började se mig runtomkring. När jag för första gången på massor av år gick ut i naturen och plockade en blomma insåg jag hur vacker den var, hur underbar naturen och livet faktiskt var och började gråta hejdlöst. Jag hade glömt bort att titta, att njuta. Jag bara körde på i den snabba filen. Efter detta uppvaknande började jag skriva igen, gick på skrivarakademin och vågade mig på att börja studera på universitetet. Jag började också (återigen) ta hand om mig själv och min kropp - slutade röka, började äta hälsosammare, träna, dansa igen och göra sådant jag tyckte var roligt. Det låter kanske självklart för många, men för mig handlade det om att lösgöra tid för mig själv och mitt välbefinnande och "tvinga mig själv" att hitta tillbaka till insikten om att livet inte bara handlade om att leva för att arbeta, utan istället om att arbeta för att leva. Viktigt blev även insikten om att sätta upp mål med mening - både inom arbetslivet och livet i allmänhet. Jag bytte ur alla "Jag måsten" mot "Jag vill".

Ett av målen just nu är att genomföra min examen. Genom den får jag teoretiska belägg för en värld jag redan har insikt i. Jag öppnar mina sinnen för att kunna arbeta som kommunikatör, informatör, journalist och författare utifrån ett bredare perspektiv. Mitt självförtroende växer sig starkare för varje dag - idag platsar jag utan problem där jag tidigare ibland kunde tvivla på att jag platsade. Nu har jag både teorin, de praktiska verktygen och oändliga kombinationsmöjligheter genom mina gamla och nyfunna erfarenheter. Jag har också en större kunskap om mig själv som ger mig styrka och balans och som ger mig möjligheten att vara kung över mitt eget liv. Vad jag försöker reflektera över här är att en något splittrad bild över sin framtida plats i arbetslivet kanske inte är så farligt och att insikten om att ens kompetenser är komplexare än bara en rak linje kanske bara är sund. Trots allt, tack och lov, handlar ju livet om mer än bara arbete.

puss och kram från en något splittrad T