Friday, December 15, 2006

Vi kommer alltid att leva


Igår var jag i universitetsaulan i Uppsala och lyssnade på en avslappnad Bo Kaspers Orkester. Det är alltid så speciell känsla som uppkommer när jag ska gå på konsert - eller vilken typ av föreställning som helst för den delen. Kan vara teater, dans eller spokenword. I början så är jag oftast lite seg, men ändå nyfiken och exalterad. Sedan ser jag folkhavet och ångrar nästan att jag i huvud taget har gett mig ut. Det är varmt, trångt och alldeles för mycket folk. Kommer jag att orka sitta och lyssna i två timmar i allt detta? Men redan efter andra låten ("Sen du försvann" från den nya skivan) så infinner sig närvaron. Där och då slappnar jag av och låter mig svepas med i föreställningen, som om att jag försvinner i en välbehaglig drog. Jag glömmer bort allt annat för en stund, släpper eventuella spänningar och bara gungar med. Det är skönt. Och jag blir glad. Bo Kaspers texter är ofta lätt nedstämda, och öppnar för en trögflytande eftertanke men trots det så blir jag glad. Kanske för att jag får höra att det finns fler som tänker lite som jag. Dels artisterna, men antagligen även alla andra som sitter där i lokalen (som för övrigt är en superfin anrik byggnad med dekorerat högt innertak). Jag har efter en halvtimme helt anpassat alla sinnen till situationen och känner total gemenskap. Alla sitter och njuter av låtarna och småler åt sångarens skojfriska kommentarer mellan dem som han mjukt framför med charmig norrländsk dialekt (och som till viss del ger ett lätt förvirrat intryck, kanske är det tröttheten eller blygheten). De verkar ha en toppenkväll. De ler ofta åt varandra och byter instrument med varandra hela tiden. Jag blir imponerad över att alla spelar så många instrument och vågar göra det på scen. De bjuder in oss i publiken till deras scen och budskap som om det var det mest naturligaste i världen.

När jag sitter där och det bara är ett par låtar kvar av den ordinare föreställningen (och innan alla ropar in dem två gånger) så hinner eftertanken ifatt mig. Om hur vi stressar, om hur mycket kraft vi lägger på att uppnå den perfekta julkänslan (utan snö...) när det egentligen bara handlar om att träffas och umgås. Att njuta av varandras sällskap. En chans till ledighet. En chans till eftertanke. En chans till att fundera över året som gått och på vad man vill åstadkomma under nästa. Inte att springa runt i affärer och köpa en massa julklappar och stressa upp sig över allt man måste hinna med innan och under julen...( hejdå shoppandet, stressandet och TV:hjärnbefrielsen, hej eftertanken, lugnet och gemenskapen och därmed skrattet!)

I alla fall. Nu blir det nog ingen mer bloggtext detta år så jag önskar dig en underbar jul och nyår och vill gärna citera Bo Kaspers Orkester som kanske ger hopp för det nya året och hela livet eller är i vilket fall tänkvärt:

"Skriv en bok som alla läser ge pengar till ett institut
gör en sång som barnen sjunger när terminen tagit slut.
Sy upp en kollektion kläder ge ditt namn till ett gevär
var det extra i parfymen den som vackra kvinnor bär.

Vi kommer aldrig att dö. Vi kommer alltid att leva
Vi kommer aldrig att dö. Vi kommer alltid att leva"

Använd julen och julledigheten till att göra något du verkligen vill och njuter av :) Gör det du vill idag! Det viktigaste är att må bra och ha kul - resten ordnar sig. Och eftersom du en gång funnits till och vågat leva ditt liv precis som du vill så kommer du alltid att leva...
jupussar från Tereza

Saturday, November 18, 2006

Kär och galen


Att vara nykär är som att vara besatt. En studie (som jag läste om i något nummer av Illustrerad vetenskap någon gång detta år...) visar att vissa ämnen hjärnan aktiveras eller förstärks när man är kär. Det är samma ämnen som utlöses när man blir galen. Det betyder alltså att man blir lite smått galen när man är kär helt enkelt. Och det kan nog de flesta känna igen sig i. Man kan nästan bli irriterad på sig själv för att man tänker på X så mycket att hela ens tankevärld blir påverkad. När man klär på sig på morgonen tänker man på X (ja, egentligen har man redan kvällen innan planerat vad man ska ha på sig...) och varje detalj är genomtänkt ifall X skulle lägga märke till just det. Man kan koda sin klädstil och tänka löjliga tankar i stil med att "om jag har det här bältet och de här skorna så visar jag att jag är modemedveten, att jag kan matcha och att jag är sexig. Med den är tröjan visar jag att jag har koll på märken." Man väljer utifrån vad man tror X tycker ser bra ut och är coolt. När man går genom korridoren på jobbet tänker man på att X kanske ser en och då går man lite sexigare och försöker se snygg eller glad ut beroende på vad man vill ge för intryck. När man är hemma på kvällen så snurrar ens tankar oavbrutet runt X och alla möjligheter att kunna få till det...tankarna på X och allt som har med jakten att göra blir som en drog. Det blir som en jakt efter ett svårfångat byte och ibland, i jaktens hetta, kan man knappt andas av all upphetsning.

Man kommer in i ett sorts rus där man nästan blir löjlig och börjar prata i andra tonlägen än vad man brukar och skrattar åt saker man kanske inte tycker är så kul egentligen. Man boostar upp sitt egna Jag och sin personlighet. Och ur ett säljarperspektiv berättar man om sina erfarenheter och kunskaper. Man söker inte jobb, men väl kärlek - och då gäller det att snabbt föra fram alla sina bra sidor. Andra kanske spelar korten annorlunda. Är lite mer återhållssamma och hemliga. Kommer med intelligenta, men inte alltför "desperat på", inlägg som visar att man har koll och har rätt värderingar, men håller sig för övrigt lite i bakgrunden. Kanske blir man även lite modigare - man provar saker man inte annars skulle. Ibland kanske man t.o.m. överdrivet småljuger och säger "Jag är nyfiken. Gillar att testa nya grejjer. Typ flyga luftballong har jag alltid velat göra", fast man kanske inte alls är så. Man kanske provar nytt, men i själva verket inte alls gillar höjder, men på grund av att man är så nykärsgalen så tar skimmret bort all rädsla och ogillande. Sådana saker spelar ingen roll i ett sammanhang då allting är nytt, spännande och outforskat.

Så har vi den där klassiska känslan som uppkommer av att inte veta allt. Att gissa, spekulera och inte riktigt ha koll på vinsten, eller om det i huvud taget blir vinst. En lek där kärleksruset ritar konturerna och där någon annan/något annat än en själv bestämmer reglerna och utgången. Den där känslan av att vara en av två huvudrollsinnehavare i det hetsande skådespel som ovissheten i ny kärlek egentligen är. Vem är X egentligen, vad vill X med mig? Alla fantasier som man projicerar på X; om hångel, om situationer, om framtiden. Funderingar kring hur X tänker om en (t ex att "nu ser X hur ansvarsfull jag är, X tänker säkert att jag kan ta hand om ett hem".) Fantasier och bilder är ljuvliga för stunden, men samtidigt livsfarliga om det någonsin skulle bli en relation. De stämmer sällan när verkligheten hinner ifatt. I galenskapen så tillskriver man ofta X egenskaper som man själv skapar. Som man vill att den andra ska ha, eller just för att de passar ens fantasi för stunden (t ex att "X är bra på att spela gitarr för att jag kan se mig och X sitta i en soffa där X har skrivit och spelar en kärlekslåt för mig"...). Farligt, men kanske okej om man har lite koll på att alla egenskaper inte är helt sanna och att man framför allt senare (om det blir en relation) inte blir besviken på den andra parten om det visar sig att den egenskapen inte finns.

Vad är det för kraft som tar tag i en och gör en så fokuserad på någon annan och samtidigt på sig själv och sin egen framställning av sig själv för densamma? Kanske är det så enkelt att när man är nykär i någon som blir man även nykär i sig själv? Man kanske blir nykär inte bara av den anledningen att man klickar med någon utan att man har behov av att återupptäcka allt som är bra med en själv. Påminna sig själv om alla saker man kan och vilka egenskaper och kunskaper man har? Oftast gillar man sig själv extra mycket just då eftersom man agerar i sitt esse och det kittlar mer än nog självförtroendet och självkänslan.

Vad det än finns för skäl att nykärlekens galenskap tar över ens förnuft, så kan man ändå konstatera att det är en underbar flykt in i en lycklig tankevärld. Även om man ibland är olyckligt osäker över utgången så överskuggar spänningen det mesta. Man finns till för någon annan en stund, man motiverar hela sitt Jag för att tillfredställa någon annan, men kanske på vägen ser man sig själv tydligare och allt som är ens bra egenskaper. Man får bara hoppas att även om det inte blir som man har tänkt sig, och att man kanske måste släppa fantasibilden av X, att man lyckas hålla fast vid den boostade bra bilden man har skapat av sig själv.

puss tereza

Saturday, November 11, 2006

Tranåsa i Tranås


Badhotellet i Tranås. När vi kommer dit så ser det nästan lite spöklikt ut med sin stora gråvita gammeldagsa fasad under den gråa himlen. När vi går fram till receptionen är klockan strax efter tre på eftermiddagen. Vid incheckningen får vi veta att det serveras eftermiddagsfika och att det ingår i vårt spa-paket. Efter att vi har lämnat av våra väskor på rummet så går vi ner till baren där det finns varma scones och olika tesorter som är till för att avnjutas. Det luktar gott och vi plockar på oss för mycket och går och sätter oss i ett rum som konstigt nog har exakt samma röda medaljongtapeter som vi har hemma i vårt sovrum. Fast här har den kompletterats med en massa viktorianska soffor, bord och stolar. På alla väggar hänger det oljeporträtt på kvinnor inramade i stora guldramar. Resten av barrummen (eller mysrummen som man kanske kan kalla dem) har ljusa tapeter - med ränder eller medaljonger och har sköna soffor strategiskt utplacerade. Tillräckligt nära för att skapa sällskapsrumskänsla men med lagomt avstånd så att man kan vara privat. I ett av rummen finns en öppen spis med en tänd brasa som sprakar sköna ljud och luktar vinter. Atmosfären är lugn och vi slappnar genast av. Kroppen och huvudet säger inte alls emot utan går in i en sorts dvala. Efter fikat går vi upp på rummet. Där byter vi om till badkläder och tar på oss de vita frottébadrockarna och tofflorna som ingår. De ligger fint utplacerade i änden av sängen. Vi har till och med balkong på rummet och även om inte utsikten är den roligaste (industriområde, lite natur och en glimt av Tranås centrum) så känns det lite lyxigt.

Nere i spa-avdelningen är det ganska tjockt med folk vilket känns lite jobbigt i början men den känslan försvinner så fort vi har vant oss. Vi hämtar vatten och äpplen som ställts fram på fruktbuffébordet och sätter oss på de nedfällda trästolarna och acklimatiserar oss. Det finns rena vita handdukar överallt. Vi bestämmer oss för att delta i en halvtimmeslångt
vattengympapass. Även om fenomenet i sig kan kännas lite tantigt, så är det skönt att röra på kroppen och göra av med lite energi efter att ha suttit stilla i en bil i nästan tre timmar och man skrattar gott. Efter passet så går vi in till den varma avslappningspoolen. Där är det nedsläckt och små ljus är tända lite varstans. Det spelas lugn musik och vi ligger och flyter på ytan med hjälp av stora gummiarmar. Det är rofyllt att ligga på rygg, blunda och bara andas och tänka på ingenting. Helt plötsligt släpper jag allt för att bara flyta med och vara tyst. Jag behöver varken vara social eller bry mig ett dugg om hur jag ser ut. Trots den sköna stunden så kan jag inte låta bli att ironisera en aning över oss alla som ligger där. Jag börjar fundera över varför det behövs ett ställe som detta där man tillsammans flyter omkring i en pool med gula gummistänger för att nå denna nivå av avslappning. Men det är väl så enkelt att ett på ett sådant här ställe kan man inte göra annat än att gå ner i vila. Och tack vare att alla ser precis lika löjliga ut som jag så är det okej att släppa allt och bara finnas till.

Klockan kvart över sex är det dags för våra kurbad. Behandlingar som vi har beställt extra utanför spa-paketet. Vi väljer stärkande mineraler och får vattenjetstrålar som har en sådan stark kraft att man nästan bubblar upp ur badkaret. Man känner verkligen hur kroppen får kraft och blir bebislen. Efter en trerättersmiddag och en mysig natt så får vi en heldag till på spat och njuter i varma poolen, ångbastun, torrbastun och solar solarium i 20 minuter. Efter helgen får jag nog konstatera att detta är något som jag och alla andra borde göra oftare. Jag känner mig verkligen som en ny människa.

Tranås är för övrigt ganska speciellt. Även om jag får en lätt kuslig småstadskänsla á la Steven King-roman, så blir jag lugn samma sekund jag hör tranåsdialekten. Den är långsam, utdragande och nästan gungande snäll. Deras takt är max tio procent av stockholmspulsen. Deras sätt att gå, prata och finnas till. Där dricker man sin öl på puben, går på Stat och tar paus genom att gå till grillen tvärsöver för att köpa en liten pommesfrittes. Polarna hänger med, skrattar, röker och allt dokumenteras med den nya digitalkameran. Jag kan tänka mig att de dagen efter sitter ihop på kvarterskrogen, äter pizza och skrattar åt fotona tillsammans. Eller spatserar och dricker kaffe med mjölk på någon av Storgatans caféer (en gata som de själva påstår i en reklambroschyr är Sveriges Champs Ellysée (Paris paradgata). Nja, lite väl överdrivet kan jag väl tycka när man går förbi en butik som blandar mat, kläder och kameraprodukter.

Det är verkligen en stockholmskontrast. Tranås har ett lugn som smeker hjärnans tankar. Och nu efter helgen på badhotellet i Tranås har vi funderat över om vi ska införa ett nytt verb i vardagen - att tranåsa. Att "dra hem och tranåsa" skulle då ungefär betyda som att "dra hem och ta det lugnt". Men det finns även för och nackdelar med att ta det lugnt - eller i alla fall att bo i en lugn småstad. Jag kan inte låta bli att själv minnas trista "kom-och-ta-mig-härifrån-stunder" i Västerås (där jag är uppväxt), eller komma att tänka på scener i filmen "Fucking Åmål" som porträtterar småstadslivet klockrent då tonårstjejerna ideligen söker efter nya saker att göra. Kanske är det bra för kreativiteten och för stressen att bo i en lugnare miljö. Men kanske är det trots allt mindre bra för individualiteten och för möjligheten att inspireras av ett stort utbud av kultur och olika människor. Det är svårt att sticka ut i en småstad. Det märkte jag när grabbarna utanför grillen storögt tittade in på mig genom glasrutan. Kanske var det mig de tog kort på?

puss Tereza

Wednesday, October 18, 2006

En tillvaro av berg


"Jag mår bra nu!", "Jag är lycklig!" tänker jag ofta som för att påminna mig själv om min underbara tillvaro. Det är en tillvaro som det har tagit mig många år att bygga upp och nå till. Dels har jag jobbat med mig själv genom personlig utveckling - utvecklat tankeverktyg för stress och negativa tankar, utbildat mig i hur jag tar hand om min hälsa och insett vikten av att göra det jag verkligen tycker är kul. Genom erfarenheter, en hel del negativa, men också några riktigt bra och roliga, har jag under de sista åren lyckats skapa en sundare arena för min självbild. Jag är bra, min kropp mår bra och jag känner mig för det mesta harmonisk. Och de där dalarna får man ta. Ibland har man helt enkelt dåliga dagar och då får man intala sig själv att det bara är just det.

Sedan finns vardagens tillvaro. Den tänker jag beskriva som ett litet drömscenario: Numera har jag en skön lägenhet att komma hem till. En mysig vrå med nybyggt kök, ett drömsovrum, balkong och badkar. Jag har en helt fantastisk livskamrat som jag ofta skrattar med, njuter med och som intresserad lyssnar. Och så gillar han att laga mat. Och komma och hämta mig om det är sent och mörkt. Och är romantisk. Ekonomin funkar hyfsat med extrapengar i företaget och en tillräckligt hög buffert som förebygger de månatliga panikerna som brukar dyka upp när pengarna visar saldo 63 kr på bankomatkvittot. De flesta av mina nära vänner är kvar, och nya nalkas. Framtiden känns ljus och jag har aldrig mått så här bra i hela mitt liv. Jag kan verkligen blunda och le för mig själv så att det känns i hela min kropp. Jag kan inte minnas att jag tidigare känt just den lugna glädjen. Glädje javisst - men just denna glädje möblerar varje litet tomrum.

Men...(såklart att det alltid finns ett men, hur mycket man än vill att det inte ska göra det...)

Men det finns alltid den där lilla gubben på axeln som ropar "Hallå där, är det inte dags att känna sig lite eländig idag?!" eller som säger "Hallå där, tror du att du kan få känna dig på bra humör, när det ligger en hemlös på gatan?!". Kanske beror det på att jag är uppväxt i gnällbältet, men det är väl så att det ibland känns som att något fattas? Sedan kan jag även få för mig att jag "ljuger för mig själv" i mitt sätt att leva. Att jag egentligen är ämnad att leva ett helt annat liv än det jag gör. Jag ser bilder av mig i England tillsammans med en snubbe i tajta rockers-brallor, eller att jag bor i villa med pool i Italien tillsammans med casanova som dansar som en gud eller att jag är en fredskämpe och åker runt och bygger skolor för barn i u-länder...och så fortsätter det...

Ibland är det som om jag jagar efter alternativ som kan rikta nålen inåt och spräcka min lyckobubbla. Beror det på att det finns ett invant motstånd eller tvivel i att tycka att man är värd att vara lycklig? Eller att man inte vågar känna sig lycklig fullt ut i ett detta jantelagssverige? Även om det ibland dyker upp dessa sökandebehov (eller vad jag nu ska kalla det), så vill jag i nästa sekund inte alls att allt ska ta slut, utan blir snarare livrädd över tanken min tillvaro försvinner. Att min vackre man som ligger bredvid mig i sängen inte ska finnas där längre när jag vaknar. Eller att min väluppbyggda styrka och hälsa tappar fart.

Snarare kanske det är att det återigen handlar om "30-nånting-tänket". Hur mycket man än vill påstå att det inte sker något speciellt med en just kring den åldern, så gör det nog det. Man börjar tydligare inse vem man är, vad man vill och vad man tycker är kul. Att det sker just då kan bero på en massa saker; kanske beror det på att det är allmänt känt att man ska ha någon form av trettioårskris och då kanske man just därför automatiskt släpper sina principer och börjar tänka helt självständigt; kanske beror det på att kroppen säger ifrån rent fysiskt för att påminna en om att man inte kan forsätta i samma takt (om man nu har en för snabb takt); eller att huvudet säger till i form av en rejäl stressvacka som får en att inse att man inte riktigt har hunnit lyssna på sig själv.

Förändringar hos mig är att jag alltmer blir påmind om mig själv och vilka egenskaper jag hade när jag var liten, runt sisådär en 8 år och upp till ca 12. Många av de egenskaper och tankar som jag hade då, och som var bra, dyker upp igen. Jag vet inte vad det beror på, men kanske är det så att jag har försonats med den jag var som barn, men även med den person jag har varit i många år. Jag har verkligen levt varje fas fullt ut (vet inte om det låter för pretto att kalla faserna "partylivet", "deppskrivarlivet" eller "arbeta-häcken-av-mig-livet", men vågar mig på det ändå) och om inte annat så utgör en stor del av alla erfarenheter den styrkan och glädje jag har idag. För jag är faktist värd att vara lycklig! Jag vet vad jag mår bra av (det är bara ibland en liten kamp att våga göra sådant man vill och inte lyssna så mycket på konventioner och alla runtomkring). Och jag parerar alla hot mycket enklare. Eventuella nålar som försöker spricka hål på min lyckobubbla faller oftast platt till marken. Även om de kittlar huden ibland...

Puss Tereza

Gästkrönika: Dagen då journalistiken dog


Vad är journalistikens uppdrag? Det är en mycket aktuell fråga under och efter vår valrörelse. Speciellt dessa dagar då pressen gör allt de kan för att gräva fram "skandaler" om våra politiker. Är uppdraget att förmedla nyheter, rapportera om aktuella händelser och se till att information sprids från några få till en stor allmänhet ELLER är det att först skapa nyheter för att sedan paketera dem så att de säljer så mycket som möjligt till så många som möjligt?

Jag fick en gång veta vad som krävdes för att något skulle publiceras i en av Sveriges största dagstidningar: att det är något nytt och att det är hett - en NY-HET. Men är det verkligen sant?

Det finns många flockdjur på vår planet och det sista flockdjuret är journalister. Vad är det som driver ett flockdjur och en flock? Ett flockdjur drivs av endast en sak och det är rädslan att inte tillhöra sin grupp - att bli utstött. Det som driver flocken är hungern, att hitta sitt byte och därmed få föda och överleva. Ett flockdjur vågar inte gå emot gruppen eftersom utan flocken dör individen. Flockbeteendet är bra när resurserna är knappa och då instinkten är den grundläggande drivkraften. Tyvärr är flockmentaliteten inte ett bra beteende i det moderna samhället och framförallt när det gäller nyhetsrapportering och journalistik. När läsarna och tittarna blir flockens byte dör det journalistiska uppdraget.

Om argumentet är att den unga generationen inte har förmåga att ta till sig utförliga (läs långa) artiklar eller reportage ägnar man sig åt självbedrägeri. Om argumentet är att nya medier (läs gratistidningar) och nya kanaler (läs Internet) förändrar sättet som nyheter förmedlas och förpackas på ägnar man sig åt att förolämpa sina läsare och tittare. Det är ynkligt att förklara fördumningen inom svensk nyhetsrapportering med att man anpassar sig efter målgruppens beteende och behov. Förklaringen är helt enkelt att dagens journalister har övergett sitt uppdrag och gett sig in i månglarnas högborg - när nyheter blir en vara som måste säljas till så många som möjligt till ett så högt pris som möjligt då har man satt djävulen till att sprida bibelns budskap.

Visst, vi kanske lever i en tid med överskott på information, en tid som präglas av snuttifiering och snabba klipp men det gör inte det journalistiska uppdraget mindre viktigt. När journalisterna överger oss och blir ett drev som utövar makt dör samhället en smula och det är inte säkert såret någonsin läker. Jag vill kunna läsa en dagstidningen, jag vill kunna titta på tv-nyheter, jag vill kunna lyssna på nyhetsrapporteringen på radion utan att undra över vilken hemliga agenda som driver tidningen, programmet eller journalisten. Jag vill slippa fundera över om det är en nyhet jag läser om eller om det är en kampanj med ett specifikt syfte. Eller om det bara handlar om att sälja.

Jag vill inte höra om några journalister som gömmer sig bakom illusionen att de tjänar samhället och dess medborgare. Förtroendet för Sveriges journalister är raserat och det kommer att ta många år att bygga upp det igen. Jag vill se rakryggade journalister som överger flocken och som inser att flocken gör ingen glad. Lämna flocken, våga stå upp i blåsten och rapportera nyheter utan att kappan ändrar riktning beroende på hur vinden blåser!

Frågan är om journalisterna har modet som krävs? Jag tror inte det.

/Jon

Thursday, October 05, 2006

Till minne av Adam Rapacz

Vår vän "Tyske Adam" från Berlin försvann fredagen den 23 september i Norrköping. Torsdagen efter fann de honom död i Motala ström. Jag vill härmed hedra hans minne och tacka för alla roliga stunder och de få, men fina samtal, vi hann ha med varandra. Han var en sådan människa jag alltid tänkte "Han verkar vara en riktigt mysig människa, han måste jag prata mer med så småningom". Nu hann jag inte riktigt det och hans bortgång får mig att tänka på allt man tar förgivet, på hur förgängligt allting egentligen är. Ena dagen är livet på ett sätt och dagen efter kan allt ha förändrats. Ta vara på nuet, och njut av varje dag som om det är en värdefull gåva. Tack Adam för den människa du var och för det du gav mig och en massa av mina närmaste vänner. Tack för insikten, genom din tragiska bortgång, att ta vara på mina närmaste, bekanta och att försöka uppskatta varje litet möte. Vi ses i himlen, eller var vi nu hamnar.

Och jag tänker på dig Louise, min vän, och skickar dig min energi tills vi ses igen.

Kramar Tereza

Friday, September 08, 2006

En andra chans


Jag vill så gärna skriva något smart om det stundande valet för att försöka få folk att rösta. Det är mycket som är bra i Sverige, men det finns så mycket som man också vill ska förändras. Till exempel arbetslösheten, folkhälsan och äldreomsorgen. Jag vill skriva om sakfrågor, övertyga och argumentera. Vända ut och in på mig själv och leta upp kunskap som gör att jag får fram belägg för det jag tror på. Men istället för att sprida politisk reklam och använda mig av retorisk slagfärdighet så tänker jag skriva om någonting annat. Om vår möjlighet att öppna våra sinnen, avlägsna oss från våra bestämda åsikter och titta oss runtomkring. Om att börja lyssna.

Det är så ofta som vi dömer utifrån ett första intryck och har förutfattade meningar. Så många gånger som vi inte lyssnar på, eller inte ser, vad som finns under ytan. Vi tänker sällan på bakomliggande orsaker och orkar oftast inte se saker ur andras perspektiv. Och om vi dömer någon redan efter första intrycket är det svårt att ge en andra chans. Visst, är man trött efter en hård dags jobb eller tror sig på förhand veta hur andra är och vad de tycker och tänker, så är det väl klart att man inte orkar. Men kanske är det dags att tänka om. För om du släpper några av dina principer, eller åtminstone börjar lyssna på vad andra har att säga (och då menar jag verkligen att du är tyst en stund och tar dig tid till att lyssna) så kanske andra börjar lyssna på dig. Och du kan lära dig något nytt.

Det här vill jag ta ett steg längre genom att fundera över hur vi egentligen lyssnar på våra politiker. De försöker beskriva sina drömmar om hur de kan förbättra vårt samhälle. Med alla sakfrågor vill de förklara för oss hur de kan uppfylla dessa drömmar med de medel som finns i vårt land. Alla sina budskap måste de omvandla till kortfattade och smarta uttalanden och presentera på kort tid. Det är nämligen under denna korta tid som vi väljare verkligen lyssnar. Och det är vi väljare, tillsammans med politikerna, som har makten att nå deras drömmar. Under extrem tidsbrist (under några få veckor vart fjärde år) så ska de synas och höras. De ska nå fram genom media, reklam, tal på gator och torg och genom snabba pr-visiter till rätt personer vid rätt tillfällen - och detta med snygga kläder, rätt minspel och slagfärdiga argument. Detta ska de göra samtidigt som vi alla väljare håller upp blåslampan och förstoringsglaset. Och samtidigt som vi lyssnar med förprogrammerade hörapparater. Vi vet ju oftast vad vi tycker om politikerna - att vi inte har något förtroende för dem, att det är för komplicerat att sätta sig in i frågorna eller att alla säger samma saker. Eller så ignorerar vi dem eftersom vi tänker rösta på det parti som vi alltid har gjort. Den sämsta utvägen är att vi inte röstar alls.

Kanske skulle det finnas en chans till en positiv utveckling om vi verkligen tog oss tid att lyssna på vad de hade att säga. Om vi försökte se deras drömmar ur ett större perspektiv. Om vi gav upp våra ingrodda principer och kunde utöka vårt synsätt till ett som kan passa oss alla i ett bättre Sverige. Att vi helt enkelt ger våra politiker en andra chans. Alla är inte som du, varken tänker eller har samma möjligheter som du. Lyssna noggrant på vad politikerna försöker få fram och berätta för dig. Lyssna förbi bruset. Och börja lyssna redan idag så att du har chansen att påverka med din röst den 17 september. För det är där och då Sverige och våra politiker lyssnar på dig. Och du får ingen andra chans. Inte än på 4 år i alla fall.

puss Tereza

Monday, August 28, 2006

Att komma hem


Förra veckan var jag i Västerås och hälsade på min släkt under några dagar. Återkomsten till hemstaden får många tankar att börja cirkulera. Var jag än tittar så vaknar ett minne, vem jag än ser så känner jag med största sannolikhet igen personen från någonstans. Tveklöst så är personen från Västerås i alla fall eftersom de har ett speciellt anlete med särskilda drag. Vilka är svårt att säga, kanske är det uppsynen.

Staden är som en stor lekplats tack vare att jag känner till varje hörn. Mitt rebelliska Jag kommer fram och vill gärna köra 85 km/h där man egentligen bara får köra 70 km/h. Jag vill att ödet ska se till att gamla pojkvänner dyker upp bara för att få en inblick i vad de gör idag eller kanske få återuppleva de gamla känslorna (som var bra) en liten stund. Eller bara för att jag ska få berätta att jag har flytt staden och gift mig med underbara Kennedy. Jag blir sugen att gå ut på krogen och ta en riktig bläcka, och jag blir definitivt röksugen (har slutat för nästan precis ett år sedan).

Av en slump så dyker det upp en situation och ett ställe som går långt tillbaka på den oundvikliga memory lane - Rocklundamarknaden är på intåg. En stor händelse för mig och mina kompisar när vi var sisådär 13-15 år. Då vi gick på discot, provade öl och cigaretter och småbråkade med tjejerna från Köping. Nu är det en blandning av raggare, inavel och ett par stackars västeråsare (som jag definitivt inte vill säga hej till) som storögt besviket tittar på 10-kronorsbutiksvaror som säljs för 49. Och för att spola bandet tillbaka ännu mer så åker jag därefter förbi en parkbänk där jag och en av mina ungdomskärlekar satt och kysstes...Det känns som om jag är med i en film om mitt eget liv då alla bilder spelas upp. Kanske skulle det vara annorlunda om jag var kvar längre, att jag då på något sätt hann vänja mig med omgivningen igen?

Även om det infinner sig en sorts trygghetskänsla när jag kommer hem, så finns det så många andra variabler som gör att jag får en överdos efter bara 3-4 dagar. Jag börjar spänna mig och intar en identitetsroll (en fasad som blandar harmonisk kvinna och tuff fjortonåring) och det börjar klia i hela kroppen. Sedan ser jag dem. Konsumkassörskan som suttit på samma stol i 25 år. David som suttit på samma fik i Skrapan i 20 år och krogvakterna som cirkulerat på stans uteställen sedan jag var 15. De har stannat. Kanske har de utvecklats på andra sätt, men de står kvar på ruta ett och vi utväxlar samma ord som vi alltid har gjort. Får de inte panik ibland? Mår de verkligen så bra som de säger? Eller har de bara inte det modet eller nyfikenheten som gör att de vill fly rutinerna och uppleva mer?

Man måste ju inte flytta från sin hemstad eller bli Madonna för att må bra i livet, men det känns ändå läskigt när folk stannar på samma plats, och framför allt i samma roll, runt 20 års tid eller mer. Eller så är det just det som är lyckans medicin - att tidigt hitta den man är och stanna i det? Det sägs ju att man ska landa i sig själv och se lyckan i "det lilla" - men är verkligen "det lilla" en vit kaffekopp på Café Skrapan som man sett nästan varje dag i 15 års tid?

puss Tereza

Friday, August 11, 2006

Ursäkta, men kan jag få beställa ett leende?


Hmm. Går på gatan en solig dag och känner mig på riktigt bra humör. Det här är en bra dag. En sådan dag då allting klaffar. Känslan är ett glittrande nu och en hoppfull framtid. En dag då livet är något jag verkligen gillar. Då ler jag. För mig själv, mot dem jag känner och kanske till och med mot främlingar som passerar. Men nej, det fungerar inte. Antingen får jag en konstig blick (typ "är du en knäppis som går och flinar hela tiden, och om jag flinar tillbaka så tänder du till och kommer fram till mig eller säger något"), eller så tittar de ner i backen, eller så bryr de sig bara inte. Och det är okej. Man kanske har annat att tänka på just då. Men om man ser en person som ler och man råkar möta blick dennes blick så behöver man väl inte sura, eller tro att någon är knäpp? Jag ventilerade dessa tankar för en kompis häromdagen som bekräftade min föraning. Hon sa: "Ja, men här i Stockholm kan du inte gå runt och le, då kommer dårarna". Jaha, det var som jag trodde då. Här ska man alltså vara grå, undvikande och titta bort. Hålla sig och sina känslor för sig själv.

Nej, vet du vad. Jag tror inte det är den rätta nordlandsmedicinen och jag tänker då inte sluta. Och uppmanar här och nu alla andra att göra detsamma (inte bara i Stockholm utan i hela Sverige såklart). Och om ni inte brukar le och vara lite extra trevliga så börja idag! Det kan väl aldrig göra någon skada eller göra något sämre om du ler och säger ett uppriktigt och glatt "Tack så mycket" när du tar emot kvittot i matkassan istället för att titta bort och mumla ett tyst och märkligt tack (nästan som om du ursäktar dig för att du säger tack). Det tar inte ett dugg längre tid. Prova! Se och känn responsen. Jag brukar till exempel alltid le och högtidligt säga tack till reseförsäljaren i tunnelbanan. En del har blivit förvånade men de flesta jag träffat på har lyst upp och mött mig med ett stort och varmt leende tillbaka. Och det är Inte så konstigt att de uppskattar ett normalt (det är vad jag vill kalla det i alla fall) och trevligt bemötande när tusentals andra passerar mumlande förbi, eller utan att i huvud taget inte ens se dem. Hallå där! Den personen bakom kassan är precis som du. En människa. Och det leende som utbyts mellan er är bara en skön glädjeinjektion eller åtminstone ett sekundkort möte.

På gatan - våga titta på andra människor, och vad gör väl ett litet leende, speciellt till ensamma äldre, för något ont?
På tunnelbanan - det sitter inte en yxmördare bredvid dig och folk hör inte alla dina andetag. Ingen gillar väl egentligen att åka i underjordisk höghastighet utan utsikt så gör det lite trevligare med ett leende, och kanske vågar du dig på en mening till slut. Om du kommer åt någon, ignorera inte utan säg "ursäkta mig" och le!
På festen - du blir garanterat snyggare om du ler och slappnar av, än att du står och försöker se snygg ut. Då ser det ut som att du har ont i magen.

Kom igen! Ni kan om ni vill, ni behöver inte se ut som om livet är hårt. Det må vara det ibland, men det blir så himla mycket roligare och lättare med leenden och skratt. Sedan har ett leende och ett skratt en enorm fördel - de talar ett språk som alla kan förstå.

Och en sak till - snälla servitriser runtom kaféerna i stan: "Ursäkta, men kan jag få beställa några leenden, tack?"

puss Tereza *ler*

Sunday, August 06, 2006

Om att ha fest

Det är en del att stå i när man ska ha storfest. Vilka ska man bjuda in? Gamla vänner som man inte har kontakt med eller nya vänner som man knappt lärt känna än? Gamla och unga?

Maten ska planeras och inköpas och ordnas. Drickat. Och bar ska vi ha, vad ska vi sälja? Växelpengar. Musik. Dans. Och hur får vi folk att prata med varandra, att mingla med dem man inte riktigt känner. Jo, vi ordnar en musiktävling! Och allt vill man helst ta hand om själv, så att man vet att det blir bra. Vara värdinna. Och då blir det en del spring för att fixa allting, och innan man hinner sätta sig ned och ta det lugnt så får man bara små glimtar av alla. Man vill vara med alla så mycket som möjligt och skulle gärna dela upp sig i flera delar om det gick.

Och oj, vad bra det blev! Trots alla funderingar innan och oro över om det skulle bli bra eller inte, om folk skulle prata med varandra. Men allt löste ju sig själv och en bättre present kunde jag inte få. Ens vänner omkring en gillar varandra. Det jag pratar om är min och en av mina vänners gemensamma trettioårsfest. En fredag med fint väder hölls festen på en båt på Söder Mälarstrand med utsikt över Riddarfjärden. God mat och mingel på däck, musiktävling och sedan disco blandat med mysiga pratstunder. En helt fantastisk kväll med underbara vänner och bekanta. Jag var så upprymd att jag inte kunde sova på hela natten, som om jag ville att lyckoruset skulle vara förevigt. Som ett barn som precis har varit med om någonting stort. Tack!

puss Tereza

Wednesday, July 26, 2006

Semester

Semestern handlar om att vila. Ändå planerar vi in en massa och flänger runt som galningar vad gäller tid, plats och sinne bara för att vi "vill hinna" umgås med alla vi tycker om och med alla vi "måste" träffa. När semestern är slut så är man helt slutkörd. Varför komprimerar vi alla sociala aktiviteter till tre, max fyra, veckor? Och varför ska vi samtidigt passa på att lägga det där nya golvet? Vad hände med att ligga i hängmattan och räkna smultron på pinne och läsa osmakliga romaner?

Cyklade runt i Stockholm häromdagen. Det måste vara bland det skönaste som finns! Lagom varmt (så att man blir brun (-bränd), men så att man fortfarande kan andas för att det fläktar skönt i ansiktet), precis rätt mängd människor (rörelse på gatorna, leenden på kaféerna, men inga stressade arbetsmyror, bara någon enstaka som man kan välja att inte bry sig om) och nästan tomma affärer (så man impulsivt kan stanna till och gå in och kika en stund. Sedan kan man köpa en takeawaylatte och sätta sig i vilken park som helst. Där kan man sitta och skriva och spana in alla som går förbi. Det är ju så det ska vara! Lata dagar med möjligheten att sätta sig på cykeln och bara njuta av att vara turistig i sin egen stad.

Men jag och min man latar oss såklart inte utan åker runt halva Sverige i vår gamla bil "Henry" (döpt efter Henry Ford). En blå söt sak från det tidiga 90-talet och som har en motor som trivs bäst i 120 på stora vägar. Utan AC men med ABBA skönsjungande ur stereon så tog vi oss till Östergötland och hälsade på vänner. Och efter vila i två dagar bär det nu av till Västerås och släkten. Och ja, mellan dessa resor så lade vi golv i köket. Och hann med en visit till Uppsala. Mitt i kaoset fixade vi en varsin god kebab, shopping och lite bad. Väl hemma igen ska jag och en kompis ordna storfest. Vissa vänner "hinner vi inte" ens med, utan de får planeras in senare, till höstens kalenderdagar. Då känns det som att något har blivit galet.

Har det blivit så här i takt med informationssamhällets ständiga färgläggning av tankar och synfält? Att detta har fött det där behovet att alltid ha något på gång, eller att att alltid ha något att göra, vare sig det handlar om att läsa gratistidningen, sitta framför datorn, smsa eller titta på tunnelbanereklam eller TV. Kan det vara så att detta har påverkat vårt behov, och skapat ett konstigt beroende, att fylla kalendern och vår tid?

Och vad vill jag säga med detta då? Jo. Slappna av. Gör tomma luckor för dig själv i kalendern, eller trolla åtminstonde fram plats där du bara umgås med din familj utan att varken behöva lägga golv, bjuda på kaffe eller sitta i en varm bil. Eller behöva tänka på allt du ska göra för den delen. Öppna upp möjligheterna för impulsiva promenader eller mysiga kvällsbad. Men framför allt, ge dig själv tid att bara vara, sitta och tänka, finnas till.

Semestern är snart slut, om bara en och en halv vecka börjar allt igen. Och antagligen så har jag aldrig behövt lika mycket semester som just då.

Puss Tereza

Monday, July 10, 2006

Trettioårig stereotyp

Senaste tiden har jag börjat inse en sak. Jag har fyllt trettio. Och trots detta eviga tjat om kropp, mat och vikt, så måste jag ändå säga att jag märker förändringar. Det är inte gratis att ha den kropp man hade för fem år sedan. Och det går fort. Det räcker bara med att sluta röka så läggs det på 15% "mer" på fläsket (dvs att kroppen helt plötsligt bränner 15% mindre än den gör när man röker). Jag vill egentligen inte klaga, jag är nog i ganska bra form just nu, men jag måste träna och äta bättre. Jag kan inte bara dansa en gång i veckan och äta snabbmat tre utan måste träna minst tre gånger i veckan och undvika snabbmat i huvud taget. Helst ska man äta små, nyttiga rätter typ sex gånger om dagen. Gå och vara ständigt hungrig. Men tack vare förbättringar med maten och träningen så mår jag faktiskt bättre nu, presterar bättre, tänker bättre, mer klarare och logiskt (vilket ibland som många säger, hämmar kreativiteten.) Jag kan i alla fall säga att jag snabbare kan förstå och se samband. Men, för att fortsätta med kroppstjatet; Jag kanske inte är tjugo längre och det är tufft, men samtidigt undrar jag vem som egentligen vill se ut som en pinne, som verkar vara dagens ideal? Långa, supersmala (nästan läskigt smala) med jeansen långt under naveln och toppar långt ovanför. Kanske låter jag som värsta tanten nu, men låt gå. Detta ideal kan inte vara bra. Det måste betyda att tjejerna äter lite.


Har kroppsidealet blivit så för för att vi tjejer (och killar för den delen) följer modeblaskornas stolpideal? Samtidigt ser man en annan bild av tjejer som fortfarande är smal, men vältränad, brunbränd och med stora bröst. Bimboaktig om man nu vill kalla den så. Denna bild bottnar i det "avklädd donna"-ideal som ständigt figurerar i herrmagasinen. Och genom de fixade såpastjärnorna (som i sin tur fått det från herrmagasinen.) Häromdagen gick jag förbi en kiosk och jämförde Playboys (som döljs bakom skydd) och Moores framsida. Den senare var betydligt mer avklädd och anspelade på sex och fick Playboy att framstå som relativt oskyldig. Och Moore får synas längst fram och rakt upp i en elvaårings ansikte utan betänkligheter.

Användning av stereotyper kan vara negativt både för killar och tjejer. Jag minns en kampanj som Tele2 hade för många år sedan när de skulle lansera internetuppkoppling. De använde sig av planscher som visade leende supersmala fotomodeller. Dessa skulle fungera som en sorts testimonials ("vittnen") som bedyrade att uppkopplingstjänsten var "Hur enkelt som helst-till och med jag klarar av det". Det blev ett himla rabalder om hur sändaren förstärkte fördomsbilden av att fotomodeller är dumma i huvudet. Det roliga i detta är att ingen nämnde de stackars vakterna som visades på planscherna inom samma kampanj några veckor efter (snygga, tuffa, leendes och muskulösa.) Lite orättvist kan man tycka även om det såklart är rätt att fortfarande hänga upp sig på hur kvinnor porträtteras i media. Vi har en del att ta igen.

Trots alla ideal så handlar det om att man ska må bra och jag hoppas att fler och fler mår bra inuti, utan att vara beroende av ytan. Sedan kan det ju vara så att man blir lyckligare av att känna sig vacker utanpå, att det är viktigt för en själv. Det man ska vara försiktig med då är att försöka undvika att koordinera ytan efter vad alla andra anser vara rätt, fel och snyggt. Ta inspiration från medierna och reklamen, men tänk efter vad du själv ser som vackert. Be yourself!

puss tereza

Saturday, July 01, 2006

Viva Sicilia!

Vi åkte en vecka till Sicilien. Bokade ett hotellrum första natten i Palermo, och hyrde sedan en bil och reste runt nästan hela ön. Helt underbart landskap. Varje vy var som en perfekt tavla. Det kändes som om mafian hela tiden fanns runt hörnet, varje sak som vi tyckte var det minsta suspekt skyllde vi på mafian. Till exempel såg vi två båtar som signalerade till varandra sent på natten och det var ju självklart något olagligt byte som skulle ske.

Vi bilade över berg och dalar, längs med kusten och genom storstäder. Vi besökte bland annat Palermo, Enna, Catania, Taormina, Aci Reale, Olivieri/Tindari, Novarra di Sicilia (en bergsby på 1200 m högt upp i bergen) och Motta. Och överallt fick vi en ny fantastisk matupplevelse. Det är inte ofta man får chansen att sitta och njuta i tre-fyra timmar av matgodis som känns i hela kroppen. Lagat med kärlek fylller de som äter med kärlek. Och på de flesta ställena lyxade vi med 3-4 stjärniga hotell. Alla hade egna karaktärer. Ett hotell var en inmurad villa på en bergsvägg med stuputsikt från balkongen. Ett annat hade en pittoresk utsida men med guldsäng, antika möbler och guldig Venusmålning på väggen på insidan. Som ett extra plus var det fönsterutsikt över halva Siciliens landskap.

Min morfar kommer ursprungligen från Adrano som är en liten by vid foten av Etna, och allt gjorde mig påmind om min andra halva, mina rötter i den mån att jag grät av lycka flera gånger. Jag är lite knäpp, jag vet, men på Sicilien så är det okej att gråta ut sina känslor, vilket känns befriande. Kulturen inspirerade mig så mycket (och satte fart på blodet i mina ådror för att prata italienska) till den grad att jag till och med köpte ett antikt kors och en mafiahatt. Med full mundering blev jag en riktig Donna Tereza.

Även om allt var underbart och perfekt, så finns det såklart alltid en svart häst som springer bredvid den vita. Alltid när jag flyger så kan jag inte låta bli att tänka på alla miljoner olyckor som kan hända. Jag är inte alls flygrädd, men tankarna poppar oundvikligen upp i alla fall. Speciellt när det blir kraftig turbulens i fem hela minuter 10 000 meter högt upp i luften i 600 kilometer i timmen. Under de där minuterna så ser man hur alla i planet börjar vrida sig mer än en gång, tittar sig runtomkring och extramycket på sin resepartner för att försäkra sig om att allt är okej. Och när vi åkte snirkelvägar upp i bergen med 180 graders svängar (och dessa i 20 km/h som jag även tvingade min man Jon att krypa fram i) så var varje kurva med stup en potentiell rubrik med två döda turister. Och så tsunamitankarna (jag vet det händer inte där, men man vet ju aldrig) varje gång det var en havsoändlig utsikt med dis och pyttesmå vågor. Och sist, men inte minst värmen; 39 grader i skuggan som mest och med varningar för värmeslag på de lokala nyheterna kunde man inte göra annat än att flitigt använda mafiahatten, dricka litervis med vatten och söka varje inomhus AC som fanns i närheten. Det har inte varit så här varmt på Sicilien på 20 år. Och kände jag inte svimmningskänslor ibland? Och har jag inte lite väl lågt blodtryck för den här typen av värmen?

En annan markering; Har du tänkt på att de flesta svenska resenärerna som är på väg till utlandet har beiga och gråa kläder, men på hemresan (från vilket land som helst förrutom kanske Ryssland) så har samma resenärer färglada kjolar och skjortor, stenarmband och är hur avslappnade som helst. Undrar hur många dagar det tar innan de byter om igen?

I alla fall. En helt fantastiskt upplevelse. Besök Sicilien när du kan och så fort som möjligt. Din syn på livet kommer att bli annorlunda. Du blir coolare, vågar köpa kläder med färg och kanske vågar du börja prata öppet med främlingar när du kommer hem till xenofobiska Sverige. Livet är för kort för att vänta. Vi funderar själva på att köpa ett fritidshus där för att fler gånger få njuta av att äta långa middagar och äta Granita kl 00.30 (utan att vara full) och le mot alla uppklädda på
Passegiatan.

puss Tereza

Tuesday, June 20, 2006

Äntligen

Som vanligt lite sent ute, men nu äntligen så har jag skaffat mig en egen blogg. Det återstår att se hur mycket man kommer att skriva beroende på lust och tid.

Lite om mig: Jag har tio års erfarenhet inom reklamvärlden, och har till och med varit delägare i en "byrå" i fyra års tid. Efter att ha blivit trött på branschen och tappat energi och motivation genom att arbeta sönder mig så slutade jag jobba. Jag gav ut en bok som heter "Svartvit Kvinna" (Polstiernan förlag under mitt tidigare namn Tereza Mavica-Lundström) och gick en skrivarkurs på Folkuniversitetet och började sedan ett halvår tillbaka att studera på Journalisthögskolan. På sidan av detta så har jag mitt lilla frilansföretag som heter Formspråk, där jag gör några enstaka formgivningsjobb för trycksaker (till företag) och skriver på mina två romaner (de två skiljer sig en del och skrivs i olika former - kan vara bra att ha båda beroende på vilket skrivarhumör jag är på - den ena är mer humoristik i Jag-form, den andra är mer dramatiskt i tredjeperson-form).

Annars har jag gift mig i november - i Italien! Jag är halvitalienska med italiensk mamma och svensk pappa. Mina morföräldrar kom till Sverige under arbetskraftsinvandringen och vi hedrade dem genom att gifta oss i Bologna. Vi gifte oss borgerligt mitt i den antika stadens vackra kommunhus i ett rum med röda medaljongtapeter, gigantiska guldspeglar och takkronor. Sedan åt vi en middag på en antik restaurang. Sju rätter på ca åtta timmar. En helt fantastisk dag.

Vi bor i en lagom stor (egentligen för liten...) tvåa och är inne i den förevigt långa renoveringsfasen. Ibland är det svårt att se sina standarkrav ur ett sunt perspektiv - när jag var singel i en inrökt etta med möbler från myrorna och en massa plastgolv så var det okej - man gjorde så fint man kunde med pärldraperi från Indiska och tyger från Åhlens. Idag kan man bli skitirriterad över en liten spricka i taket, eller att duken inte matchar kuddarna. Det håller i sig ett tag, innan jag börjar skratta åt mig själv och inser överdriften. Var kommer detta plötsliga detaljseende ifrån? Kanske påverkas man av roomservicetrenden mer än vad man tror. En del pratar om att man kan renovera sönder sin relation, och det kan jag förstå. Ändå så är jag och min man ganska lata och inte alls så pedantiska (om man jämför med andra par) när vi renoverar, men vi har i alla fall haft heta diskussioner om färger och tid. Men nu börjar det bli klart och vi skrattar tillsammans som vanligt igen. Heja kärleken!

puss tereza