Viva Sicilia!

Vi åkte en vecka till Sicilien. Bokade ett hotellrum första natten i Palermo, och hyrde sedan en bil och reste runt nästan hela ön. Helt underbart landskap. Varje vy var som en perfekt tavla. Det kändes som om mafian hela tiden fanns runt hörnet, varje sak som vi tyckte var det minsta suspekt skyllde vi på mafian. Till exempel såg vi två båtar som signalerade till varandra sent på natten och det var ju självklart något olagligt byte som skulle ske.

Vi bilade över berg och dalar, längs med kusten och genom storstäder. Vi besökte bland annat Palermo, Enna, Catania, Taormina, Aci Reale, Olivieri/Tindari, Novarra di Sicilia (en bergsby på 1200 m högt upp i bergen) och Motta. Och överallt fick vi en ny fantastisk matupplevelse. Det är inte ofta man får chansen att sitta och njuta i tre-fyra timmar av matgodis som känns i hela kroppen. Lagat med kärlek fylller de som äter med kärlek. Och på de flesta ställena lyxade vi med 3-4 stjärniga hotell. Alla hade egna karaktärer. Ett hotell var en inmurad villa på en bergsvägg med stuputsikt från balkongen. Ett annat hade en pittoresk utsida men med guldsäng, antika möbler och guldig Venusmålning på väggen på insidan. Som ett extra plus var det fönsterutsikt över halva Siciliens landskap.

Min morfar kommer ursprungligen från Adrano som är en liten by vid foten av Etna, och allt gjorde mig påmind om min andra halva, mina rötter i den mån att jag grät av lycka flera gånger. Jag är lite knäpp, jag vet, men på Sicilien så är det okej att gråta ut sina känslor, vilket känns befriande. Kulturen inspirerade mig så mycket (och satte fart på blodet i mina ådror för att prata italienska) till den grad att jag till och med köpte ett antikt kors och en mafiahatt. Med full mundering blev jag en riktig Donna Tereza.

Även om allt var underbart och perfekt, så finns det såklart alltid en svart häst som springer bredvid den vita. Alltid när jag flyger så kan jag inte låta bli att tänka på alla miljoner olyckor som kan hända. Jag är inte alls flygrädd, men tankarna poppar oundvikligen upp i alla fall. Speciellt när det blir kraftig turbulens i fem hela minuter 10 000 meter högt upp i luften i 600 kilometer i timmen. Under de där minuterna så ser man hur alla i planet börjar vrida sig mer än en gång, tittar sig runtomkring och extramycket på sin resepartner för att försäkra sig om att allt är okej. Och när vi åkte snirkelvägar upp i bergen med 180 graders svängar (och dessa i 20 km/h som jag även tvingade min man Jon att krypa fram i) så var varje kurva med stup en potentiell rubrik med två döda turister. Och så tsunamitankarna (jag vet det händer inte där, men man vet ju aldrig) varje gång det var en havsoändlig utsikt med dis och pyttesmå vågor. Och sist, men inte minst värmen; 39 grader i skuggan som mest och med varningar för värmeslag på de lokala nyheterna kunde man inte göra annat än att flitigt använda mafiahatten, dricka litervis med vatten och söka varje inomhus AC som fanns i närheten. Det har inte varit så här varmt på Sicilien på 20 år. Och kände jag inte svimmningskänslor ibland? Och har jag inte lite väl lågt blodtryck för den här typen av värmen?

En annan markering; Har du tänkt på att de flesta svenska resenärerna som är på väg till utlandet har beiga och gråa kläder, men på hemresan (från vilket land som helst förrutom kanske Ryssland) så har samma resenärer färglada kjolar och skjortor, stenarmband och är hur avslappnade som helst. Undrar hur många dagar det tar innan de byter om igen?

I alla fall. En helt fantastiskt upplevelse. Besök Sicilien när du kan och så fort som möjligt. Din syn på livet kommer att bli annorlunda. Du blir coolare, vågar köpa kläder med färg och kanske vågar du börja prata öppet med främlingar när du kommer hem till xenofobiska Sverige. Livet är för kort för att vänta. Vi funderar själva på att köpa ett fritidshus där för att fler gånger få njuta av att äta långa middagar och äta Granita kl 00.30 (utan att vara full) och le mot alla uppklädda på
Passegiatan.

puss Tereza