Monday, June 30, 2008

Mammor har ingen valfrihet

Jag har inga egna barn. Jag har därför heller då inte trampats med föräldraledighetsfrågan i verkligheten. Samtidigt kan jag inte låta bli att bli förbannad över hur alla kvinnor i min bekantskapskrets nästan oundvikligen förs in i rollen som den förälder som stannar hemma och hur detta i slutändan ger bakslag i vår jakt på jämställdhet.

Någonstans hoppas jag att det finns en gemensam samhällelig strävan efter att öka jämställdheten mellan män och kvinnor och en allmän insikt i att kvinnors ofta långa ledighet från arbetsmarknaden påverkar den icke-jämställda situationen. Jag tycker då att det vore en självklarhet att man delar på antal föräldralediga dagar. Men ändå finns motstånd och frågan debatteras livligt. En del säger att en öronmärkning av föräldralediga dagar mer eller mindre är synonymt med en uppluckring av samhälleliga maktstrukturer. Andra förespråkar att föräldrarna själva kan bestämma och att de självmant kommer att ta ansvar kring jämställdhetsdilemmat. Men uppenbarligen fungerar inte det upplägg som finns idag eftersom jämställdheten fortfarande är ett stort problem. Och om jag över huvud taget tar upp ordet jämställdhet när det gäller denna fråga bland en del par som är föräldrar i min bekantskapskrets, så tittar de storögt på mig och säger: ”Men vad menar du? Första tiden måste mamman vara hemma. Mammor ammar ju, barnet behöver sin mamma då.”

”Jaha, så man behöver inte sin pappa då? ” vill jag gärna svara.

Jag anser att kärnan i problemet ligger i uppfattningen om mammors och pappors valfrihet. Jag menar att valfriheten inte bara handlar om ett uttryck för föräldrarnas valfrihet över hur föräldraledigheten ska utnyttjas på bästa sätt utan även om pappans valfrihet mot mammans icke-valfrihet. Mamman är den som självklart ses som den som ska stanna hemma medan pappan fortfarande måste övertygas. Den generella uppfattningen om kvinnor som väljer att inte stanna hemma, eller väljer kortare tid, är att de är avvikande. Detta visar på att frågan även skuggas av föreställningar om kön och sociala påtryckningar.
Maktstrukturer i kombination med traditioner och sociala normer bidrar alltså till att mamman ses ha det primära ansvaret för barnet. Detta är ytterligare hinder för mammors valfrihet.

Kanske mamman många gånger är den som vill stanna hemma och att det fungerar mest praktiskt på grund av amningen. Men, idag vet vi att det finns andra alternativ.

Vi borde också just i detta fall sätta ”vilja” i kontext av ”valfrihet”. Om mamman hade lika mycket valfrihet som pappan skulle då inte mamman i många fall vilja och välja annat? Precis som alla pappor ständigt gör. Då skulle kanske mammor också välja att fortsätta göra karriär eller kombinera extra lång semester med ett par månaders föräldralediga dagar där de kan njuta av sol, bad och fotbolls-EM på TV.