Livet mer än bara arbete

Häromdagen försökte förklara för en av mina vänner vad jag har för arbetsrelaterade planer för framtiden. Med ett försök att låta så självsäker som möjligt tog jag mig an att berätta vad jag hitills har arbetat med och vad jag får för nytta av mina nuvarande studier. Under tiden jag talade märkte jag hur osammanhängande det lät, hur splittrad jag verkade men samtidigt insåg jag hur mycket det är jag faktiskt redan kan, håller på att lära mig och hur jag kan kombinera alla delar på bästa sätt. Men framför allt började jag reflektera över hur nyanserat kunskaper och kompetens inom arbetslivet kan vara.

Jag började arbeta när jag bara var 18 som Grafisk Formgivare på en reklambyrå. Genom åren klättrade jag uppåt på karriärsstegen och arbetade som Graphic Designer, Production Manager och Project Manager på en internationell byrå. Jag fick både designa material och leda stora projekt och kontinuerligt resa till Schweiz, England och Spanien som gjorde att jag kunde kombinera reslusten med arbete. Härigenom fick jag lära mig det engelska språket och kulturen, utvecklas som designer och av alla kunder fick jag processkunskaper om alla möjliga olika företag, erfarenheter av hur en internationell reklambyrå fungerar och lärdomar om alla led i ett projekt. Genom att observera och reflektera över företagskulturen fick jag ta del av orättvisor mellan kön, hierarkisering och maktspel. En dag bestämde jag och 4 av mina kollegor att vi skulle starta eget. De två slitiga "hundåren" blev 3,5. I samband med detta fick jag lära mig allt vad det innebär att starta eget men jag fick även genomgå en lång och tuff, men nyttig resa på ett mer personligare plan. Nu när jag var delägare gav jag allt och var lojal, noggrann, hårt arbetande arbetsmyra och coachande för våra anställda. Till slut slog det över. Jag jobbade nästan 12-14 timmar varje dag inklusive en del helger och var ständigt uppkopplad via mobil eller dator. Jag hade tre olika att-göra-listor. Organisationen växte och jag kände att jag tappade den lilla kontroll jag hade. Mitt i allt det här genomgick jag en akut operation som jag bara tog tre veckor sjukledigt för återhämtande och bearbetning. Jag var ju tvungen att jobba! Jag kommer ihåg att jag redan första dagen jag kom hem, hög på morfin, 1 grams Alvedon och andra smärtstillande satt och tog emot flera hundra arbetsmail som jag gick igenom på min lilla bärbara dator hemifrån. Under lång tid efter detta var allt som i en dimma och jag intalade mig själv och alla andra att jag "bara var glad över att jag levde".

Nästan exakt ett år efter operationen tog det stopp. Tvärstopp. Jag fick yrsel och andningssvårigheter på grund av all stress. Känslorna i samband med operationen som jag hade försökt fly ifrån hann ifatt mig. Detta resulterade till slut i att jag tog tag i och ändrade mitt liv. Jag började prioritera annorlunda. Jag började se mig runtomkring. När jag för första gången på massor av år gick ut i naturen och plockade en blomma insåg jag hur vacker den var, hur underbar naturen och livet faktiskt var och började gråta hejdlöst. Jag hade glömt bort att titta, att njuta. Jag bara körde på i den snabba filen. Efter detta uppvaknande började jag skriva igen, gick på skrivarakademin och vågade mig på att börja studera på universitetet. Jag började också (återigen) ta hand om mig själv och min kropp - slutade röka, började äta hälsosammare, träna, dansa igen och göra sådant jag tyckte var roligt. Det låter kanske självklart för många, men för mig handlade det om att lösgöra tid för mig själv och mitt välbefinnande och "tvinga mig själv" att hitta tillbaka till insikten om att livet inte bara handlade om att leva för att arbeta, utan istället om att arbeta för att leva. Viktigt blev även insikten om att sätta upp mål med mening - både inom arbetslivet och livet i allmänhet. Jag bytte ur alla "Jag måsten" mot "Jag vill".

Ett av målen just nu är att genomföra min examen. Genom den får jag teoretiska belägg för en värld jag redan har insikt i. Jag öppnar mina sinnen för att kunna arbeta som kommunikatör, informatör, journalist och författare utifrån ett bredare perspektiv. Mitt självförtroende växer sig starkare för varje dag - idag platsar jag utan problem där jag tidigare ibland kunde tvivla på att jag platsade. Nu har jag både teorin, de praktiska verktygen och oändliga kombinationsmöjligheter genom mina gamla och nyfunna erfarenheter. Jag har också en större kunskap om mig själv som ger mig styrka och balans och som ger mig möjligheten att vara kung över mitt eget liv. Vad jag försöker reflektera över här är att en något splittrad bild över sin framtida plats i arbetslivet kanske inte är så farligt och att insikten om att ens kompetenser är komplexare än bara en rak linje kanske bara är sund. Trots allt, tack och lov, handlar ju livet om mer än bara arbete.

puss och kram från en något splittrad T

Get knocked up or die trying

"Har du barn?"
"Nej"
"Är du gift?"
"Ja, snart två år"
"Jasså. Grattis! Jaha, två år, säger du. Och du var bara 31 och din man 36? Då är det ju ingen brådska, då har ni ju all tid i världen."

Funderingarna kring "barnfrågan" (att ha eller inte) cirkulerar ständigt omkring mig. Jag och mina vänner pratar om det. Min familj pratar om det. Jag och min man pratar om det. Min mans vänner och han pratar om det. Bekanta, och till och med främlingar pratar med oss och mig om det. Jag läser om det i tidningar och ser program på TV (några intressanta urval av rubriker i Aftonbladet är "Om man är kvinna ska man ju kunna få barn - men för Stina var det väldigt svårt", "Skaffa barn innan det är försent - 70-talisterna de första som får under två barn per kvinna"). De flesta av mina vänner skaffar barn (just nu känner jag fem par som ska föda i februari och sisådär 2-3 till som ska föda strax efter!). Om de inte skaffar barn så försöker de få barn eller längtar efter barn men tycker inte att de befinner sig i "rätt situation" (har en stabil partner, inte är tillräckligt ekonomiskt tillfredställda eller vill fortsätta göra karriär). Att hitta den där perfekta partnern - fadern/modern till ens framtida barn - verkar vara det oundvikliga målet, den ultimata lyckans slutstation.

Den här kärnfamiljen som norm är helt enkelt självklar och när man ställer den privata (tycker jag i alla fall) frågan om jag snart ska skaffa barn realiseras denna normkonstruktion fullt ut. Med ett påstående som "ingen brådska" så är det ingen brådska, men det är väl ändå något som till slut måste göras? Det intressanta i sammanhanget är att jag - bara för att jag är kvinna och befinner mig i åldern runt trettio (och är gift!) - får den här typen av fråga minst 3 gånger i veckan. Det är allt från klasskamraten på universitetet till främlingen jag möter på en middag. Och jag är runt trettio - den magiska åldern då "barn eller inte"- frågan är en del av vardagen som ett oundvikligt tema. Jag får helt enkelt acceptera det. Biologiska klockan är oundviklig. Tick, tack, tock goes the clock. Det blir som ett lager till på min identitet. Du är ju kvinna - när ska du då bli mamma?

Jag tvivlar inte på att familj och barn är en helt underbar upplevelse och en obeskrivlig kärlek men jag tycker ändå att det är viktigt att problematisera normen och nyansera barnafrågan. Att kanske fundera om längtan, eller i alla fall föreställningen om den underbara lilla familjen inte också ibland kan vara en konstruktion. Ibland när jag tänker på en framtid med barn så ser jag mig själv vara den där mamman på framsidan av Mio katalogen - jag fantiserar att jag till och med innan har stått i det nyinredda perfekta köket och lagat en supermiddag och att jag bara givet är en sådan där hellyllemamma ... Men det är intressant att fundera över just det faktum att Miokatalogens framsida bara presenterar tre kategoriseringar - att man i huvud taget måste vara man, kvinna eller barn i en del av en familj i ett nyinrett "perfekt" hem och att det är då man kan bli sådär perfekt och lycklig ...

Mina vänner eller främlingar (när de har lärt känna mig bättre) brukar ofta säga:
"Du skulle bli en helt underbar mamma."
"Tack", vill jag svara "...men är jag inte en underbar Tereza?"

puss och kram Tereza (som såklart verkligen gillar barn och som själv har varit ett)

Hej!

Tack för all positiv feedback på mina krönikor! Det är verkligen kul att få höra att många av er saknar mina månatliga betraktelser. Tyvärr har tiden inte riktigt räckt till, men jag ska försöka skriva en gång i månaden igen och skicka ut info. Så länge föröker jag mig på lite uppdateringar och lägga ut en del texter från skolan.

Ci vediamo presto alloro.../puss tereza

Tack Gud!

Är vi inte alla lite hypokondriker? Är det inte så att de flesta av oss funderar på, eller i alla fall någongång är rädda för att vara allvarligt sjuka? Om man blir sjuk, så är det skönt att veta vad det är - normala influensasymptom är okej som t ex täppt näsa och kliande hals - men om det börjar svullna i halsen alltför mycket eller om kroppen tappar all ork så är det inte kul längre.

För ett par veckor sedan fick Jon ett supermärkligt "barnvirus" och han låg däckad i sängen över en vecka. Jag trodde jag hade klarat mig tills jag förra onsdagen började få svårt att andas. Det kändes som att någon satt på mitt bröst. Efter det blev det värre och värre för varje dag som gick - jag kunde inte gå speciellt långt utan att det snurrade i huvudet och andningen blev tyngre. Feber blandat med orkeslöshet blev vardagsmat. Mentalt var det också jobbigt när jag inte orkade göra annat än att ligga i soffan/sängen och titta på konstiga serier som till exempel "Mc Cleouds döttrar". Man blir både dummare och tröttare och det är dags att lägga sig normal tid runt 11 så vandrar det myror över hela kroppen, att vara rastlös och helt utslagen samtidigt är pina.

Den fjärde dagen kunde jag inte ens ta mig till toaletten, benen vek sig efter bara tre meter och jag hade konstanta svimmningsattacker. Och eftersom jag var så svullen i halsen så kunde jag knappt äta annat än typ sparrissoppa och äppeljuice, så energin var på minimal nivå. Jag var tvungen att åka in - till akuten.

Väl där så fick jag snabbt komma in till mottagningsrummet. Han som tog emot mig var lugn och såg direkt att jag var rädd och energilös. Han tog metodiskt alla prover man ska ta, men kunde av provsvaren inte riktigt hitta något fel. Han var tvungen att vänta med EKG-testet tills jag hade lugnat ned mig.

Efter ett tag lugnade jag ner mig och de misstänkte nog redan nu att det var ett virus. Det enda botemedlet då är att proppa i mig C-vitamin, halstabletter, slemavsvällande medicin och vila mig frisk - dvs ligga still eller sova. Men de höll mig kvar för att undersöka vidare och vara helt säkra. Jag fick ligga på en säng i mottagningsrummet, det luktade sjukhus - den där söta, sterila lukten som kommer i små doser. Det var tyst för att vara lördagskväll, förutom en punkare som kom in och talade oavbrutet i telefon med engelsk brytning. Det visade sig senare (efter att Jon tjuvlyssnat) att han gett knark till sin kompis som hade varit tvungen att åka in akut för andningssvårigheter (han överlevde kan jag säga, för jag såg honom gå på toaletten senare).

Efter 3 och halv timmas väntetid kom en läkare och undersökte mig ytterligare. Allt tog sådan tid. Det är inte som i "ER" eller "Greys Anatomy" direkt. En serie med denna händelsetakt skulle vara lika händelserikt som 10% av "Kvinnofängelset" (om du kommer ihåg den serien). Läkaren ville skicka upp mig på en lungröntgen för att kolla eventuell lunginflammation eller lungsäcksvätska. Då kommer såklart alla tankar - nu kommer de hitta cancer i lungorna, eller någon annan jobbig sjukdom. Det kan inte vara normalt att vara så här utslagen och ha så här svårt att andas som jag har...och jag andas genast ännu tyngre...

När vi låg där, Jon och jag halvsovandes på en enmansbrits i ett rum - jag i sjukhusklädsel och filt, Jon i sin täckjacka. Jag höll om honom, var så trött, hungrig och kände mig orolig. Då hörde jag stegen utanför. Stegen av glädje eller sorg. Nu skulle beskedet komma. Jag tänkte att jag lovade att börja tro på Gud om besked var bra.

Läkaren kom in och tittade med ett lite snedvridet sorgset ansikte. På Jon. Och sa att han tyckte synd om honom för att han hade fått vänta så länge med mig. Vi hade ju trots allt nu varit där i nästan sex timmar. Sen tittade han på mig och då kom det. Glädjebeskedet. Ingenting syntes i mina lungor. Ingenting. Plötsligt kände jag att andningen blev bättre.

När vi till slut gick ut genom sjukhusdörrarna med ordination vila (och gärna rinexin), mötte vi en kille runt tjugo som spottade ut tänder på vägen in. Han och hans kompis var härjade och blödde. Nu var det dags för deras minst sex timmar innanför dörrarna på Karolinska.

Så nu gäller det att bara att fortsätta vila (ja, viruset sitter fortfarande i efter en hel vecka...) och fortsätta få moraliska lärdomar av "Seventh Heaven" och "Oprah" och mina egna drömmar och fundera på hur jag ska återanpassa mig till mitt vanliga liv när det här är slut. Kanske är jag lite hyppo ibland, och det blir inte direkt bättre av att drabbas av ett "barnvirus" som slår ut kroppens alla normala funktioner. Men nu vet jag i alla fall att det inte finns någonting i mina lungor (och just ja, shit, nu ska jag börja tro på Gud också - vad ska man göra då? Läsa bibeln?).

puss Tereza

31 and counting

Hurra!
Idag fyller jag 31 år. Jag är inget lammkött längre men lyckligare :)
Ikväll ska jag på restaurang och prova rysk mat för första gången - ska bli supermysigt.
Idag ska jag spendera min dag precis som jag vill (nja, okej då - några måsten finns alltid..)
Träna - Lyxluncha - Läsa och pyssla, sen middag.

Puss och kram/Tereza

Svartvit Kvinna

Jag vill återuppliva min lilla bok som jag gav ut för 3 år sedan nu och skrevs för typ 5-6 år sedan (usch vad tiden går fort). Detta gör jag genom att starta en annan blogg där jag kommer att lägga ut texterna/dikterna från boken. Boken är uppdelad i 72 dagar och jag försöker uppdatera varje dag, eller om det är lite text vissa dagar så gör jag flera dagar i rad. Om du vill läsa den är det bäst att läsa från Dag 1 till slutet. Jag börjar lägga ut den 1 februari och skickar ut en påminnelse då. (Jag kommer självklart att ha kvar denna blogg och fortsätta med månatliga uppdateringar för den som orkar läsa :)

Utdrag ur boken:
"Dag 10
Det finns vatten efter en stunds promenad. Jag ser fåglar, ekorrar, någon som rastar hunden och det är löv under snön på marken. Nu ser jag vattnet och solen som gör att vattnet, som blivit till is, glimmar lite lätt. Det är vackert. Jag känner insikt.

Jag vänder mig om och tittar mot skogsbrynet, minns platsen där jag och den jag älskade satt på gräset med vår picknickkorg, hur vi låg på filten vi hade med oss och hur vi tittade på varandra. Vi behövde knappt röra varandra. Det bara fanns där. Känslan. Glädjen.

Hans linjer; ansiktet, kroppen, händer, fötter, hållning, hans tal och alla hans ljud – allt kunde jag utantill. Och ändå slutade jag aldrig att förundras och beundra. Varför är det så att man ena sekunden känner så starkt för någon när sedan allting bara försvinner. Att man minns, men att man ej kan minnas med de känslor som fanns då? Man ska leva tillsammans förevigt, men att förevigt försvinner i ett enda slag. Helt borta.

Jag minns att jag träffade den mannen häromdagen i en mataffär och han bara stod där, nästan som en främling och vi kallpratade mest och vi sa hejdå och vi ses och vi hörs. Ingen av oss vände sig om efter vi tagit farväl. Inte vad jag vet i alla fall. Helt bortflugna känslor. Ingenting.

(vem är du? känner jag dig?)"

Här är också utdrag från en artikel som skrevs i "Mitti" (Stockholm) när boken kom ut:
"Titel: Hon fångar kärleken.
Det finns tankar om kärlek som många människor aldrig talar öppet om. Inte ens med sin partner. Debutanten Tereza Mavica-Lundström berättar för alla. I boken Svartvit kvinna utelämnar hon sig själv. Hon skriver om livet och om kärleken.

Titeln Svartvit kvinna syftar på Tereza Mavica-Lundströms bakgrund.
– Det är en beskrivning jag brukar använda om mig själv. Mamma är från Italien och pappa är från Norrland. Jag är en blandning av temperament och lugn. Humöret går upp och ned. Svart och vitt. Boken ges ut av det lilla Norrköpingbaserade förlaget Polstiernan som satsar på unga okända poeter.
– Jag kallar den hellre för tankebok än poesibok. Texterna består av nedskriva tankar och av dikter som är mer som låttexter. Poesi blir lätt för mycket, för många komplicerade ord. Hon vill att läsaren ska känna igen sig i hennes texter kring kärleken. Visa att läsaren inte är ensam om sina tankar.
– Jag visste inte om det verkligen var fler som kände som jag. Men jag anade. Efter att boken kommit ut har flera bekanta berättat att de ibland slår upp vissa sidor. Speciellt de som innehåller lite mer mörka texter. Boken utgår från Terezas dag- och tankeböcker, från tidiga tonår till vuxen kvinna, där hon resonerar kring relationer och om den romantiska bilden av idealmannen.
– Även när vi träffar kärleken i våra liv, finns där tvivel. Men det betyder inte att vi inte älskar. Kärlek kräver dialog och att vi möter varandra. Hon tror att många människor har svårt att tänka tanken att de är lyckliga. Att de till och med är lite rädda för att vara glada och njuta av livet.
– Det är som om många har lättare att hantera fara och olycka. Inspiration får hon främst från familj och vänner, men även av människor ute på stan.
– Jag har alltid med mig min svarta anteckningsbok. Där skriver jag ned tankar och idéer när de faller på. Det kan vara när jag är ute och går, när jag åker tåg eller när jag sitter uppe vid vattentornet och ser ut över stan. När som helst."

Fint va?!

Gå till: www.svartvitkvinna.blogspot.com om du vill läsa boken.
puss tereza

Till Nina

Jag hatar cancer. Utan cancer skulle jag ha fått träffa min man Jons mamma. Utan cancer skulle min vän K fått ha sin mamma en längre tid i sitt liv. Utan cancer skulle en av min mans bästa vänners fru sluppit kämpa mot leukemins tuffa utmaningar, och det flera gånger i rad, under 2006. Utan cancer hade en av mina andra vänner levt ett normalt tonårsliv utan att tappa håret, få ångest, känna sig rädd och bli vuxen för fort. Utan cancer så skulle denna väns syster inte behöva gå igenom samma sak och utsättas för cellgiftsbehandling under jobbiga åtta månader. Just precis, du har gissat rätt. Igår fick jag alltså veta att en av mina absolut bästa och äldsta vänner har drabbats av en cancersjukdom. Det började med en tumör i halsen och nu är det metastaser i hela halsen och bröstet (En metastas är en "dottertumör" som från den primära tumören spritt sig till andra organ. Då kallas den för också för malign som betyder elakartad.)

När jag fick veta om hennes cancer försökte jag ta det kallt. Tänka att det var som en riktigt grov förkylning och att hon självklart kommer att bli bra. Men sen kom tårarna. Och tankarna. Jag ville slå ifrån mig det, inte tänka för mycket på det och inte komma alltför nära. Fan. Det här skulle ju bli ett riktigt bra år, det vände på något sätt, ljuset och glädjen kom tillbaka och 2007 kändes riktigt hoppfullt. Men det känns inte lika bra nu när hon är sjuk, när hon ska behöva gå igenom djävulens kamp.

Varje år ställs drygt 50 000 cancerdiagnoser i Sverige. Kring var och en av dem finns en massa andra människor som också kommer att påverkas av sjukdomen. Hundratusentals kärlekspartners, barn, släktingar, vänner, grannar och arbetskamrater. Alla blir oroliga och börjar fundera kring sitt eget liv och berörs av den som blivit sjuk.

Jag funderar över vad som ska hända. Hur kommer hon att att må under behandlingarna? Kommer hon att bli bra igen? Vad händer om hon inte blir bra (förbjuden tanke som väcker panik). Även om hon blir bra - vilket jag redan har bestämt mig för att hon blir - så kommer säkert inget att bli sig helt likt igen. Kanske blir det bättre. Eller sämre. Tar man mer vara på livet efter att ha drabbats och kommit ur en cancersjukdom? Eller kan det bli några biverkningar. Stämmer det att man måste ligga isolerad i perioder? Så många frågor på en gång. Ska jag ringa? Vill hon verkligen prata om sin sjukdom med alla runtomkring? Orkar hon? Man vet ju själv hur det där är - ibland är det skönt att prata med andra om hur man mår och känner, men ibland är det tvärtom - upprepar man något för mycket så blir man räddare och mår bara sämre.

Jag trodde inte att det (igen) skulle hända någon av oss eller någon runtomkring. Hur rädd jag vissa stunder än blir för riskerna som finns att drabbas så trodde jag att vi var skonade att vara med om det en gång till. Det räcker nu. Men verkligenheten finns här. Det händer. Beskeden kommer. Men man kan inte leva sitt liv med med rädslan, och hela tiden vänta sig att det ska drabba mig eller någon nära mig och just därför blir det en sådan chock när det väl händer. Cancer väcker funderingar kring livets gåta och om hur sårbara vi egentligen är. Men även om hur viktigt det är att vi tar hand om varandra och att vi ska njuta av varje stund som vi får. Ett sådant här besked förändrar saker. Förändrar liv.

Utan cancer kan jag slippa gå och vara rädd för att den ska drabba mig. Utan cancer kan vi slippa gå och tänka på att den kan drabba våra käraste. Utan cancer skulle min underbara vän kunna leva sitt liv som vanligt, som den fantastiska människa hon är. Så jag har några saker jag vill säga till dig Cancer: Dra åt helvete med dig, Cancer. Du är inte välkommen i vårt gäng, eller vår bekantskapskrets någonsin igen. Inte heller till någon jag någonsin träffat heller. Eller någon annan människa. Gå och besvära någon annan planet med celler på, en planet utan riktiga liv, med celler som ligger i is. Eller bara försvinn. Du har skapat tillräckligt ont som det är. Och bara för att jävlas med dig, Cancer, så kommer Nina att bli bra och möta dig och vinna kampen med stor marginal, så stor att du får skämmas över att du ens visade dig i närheten av oss igen och jag kommer då i alla fall till slut att se 2007 som ett toppenår.

Tereza