Jag hatar cancer. Utan cancer skulle jag ha fått träffa min man Jons mamma. Utan cancer skulle min vän K fått ha sin mamma en längre tid i sitt liv. Utan cancer skulle en av min mans bästa vänners fru sluppit kämpa mot leukemins tuffa utmaningar, och det flera gånger i rad, under 2006. Utan cancer hade en av mina andra vänner levt ett normalt tonårsliv utan att tappa håret, få ångest, känna sig rädd och bli vuxen för fort. Utan cancer så skulle denna väns syster inte behöva gå igenom samma sak och utsättas för cellgiftsbehandling under jobbiga åtta månader. Just precis, du har gissat rätt. Igår fick jag alltså veta att en av mina absolut bästa och äldsta vänner har drabbats av en cancersjukdom. Det började med en tumör i halsen och nu är det metastaser i hela halsen och bröstet (En metastas är en "dottertumör" som från den primära tumören spritt sig till andra organ. Då kallas den för också för malign som betyder elakartad.)
När jag fick veta om hennes cancer försökte jag ta det kallt. Tänka att det var som en riktigt grov förkylning och att hon självklart kommer att bli bra. Men sen kom tårarna. Och tankarna. Jag ville slå ifrån mig det, inte tänka för mycket på det och inte komma alltför nära. Fan. Det här skulle ju bli ett riktigt bra år, det vände på något sätt, ljuset och glädjen kom tillbaka och 2007 kändes riktigt hoppfullt. Men det känns inte lika bra nu när hon är sjuk, när hon ska behöva gå igenom djävulens kamp.
Varje år ställs drygt 50 000 cancerdiagnoser i Sverige. Kring var och en av dem finns en massa andra människor som också kommer att påverkas av sjukdomen. Hundratusentals kärlekspartners, barn, släktingar, vänner, grannar och arbetskamrater. Alla blir oroliga och börjar fundera kring sitt eget liv och berörs av den som blivit sjuk.
Jag funderar över vad som ska hända. Hur kommer hon att att må under behandlingarna? Kommer hon att bli bra igen? Vad händer om hon inte blir bra (förbjuden tanke som väcker panik). Även om hon blir bra - vilket jag redan har bestämt mig för att hon blir - så kommer säkert inget att bli sig helt likt igen. Kanske blir det bättre. Eller sämre. Tar man mer vara på livet efter att ha drabbats och kommit ur en cancersjukdom? Eller kan det bli några biverkningar. Stämmer det att man måste ligga isolerad i perioder? Så många frågor på en gång. Ska jag ringa? Vill hon verkligen prata om sin sjukdom med alla runtomkring? Orkar hon? Man vet ju själv hur det där är - ibland är det skönt att prata med andra om hur man mår och känner, men ibland är det tvärtom - upprepar man något för mycket så blir man räddare och mår bara sämre.
Jag trodde inte att det (igen) skulle hända någon av oss eller någon runtomkring. Hur rädd jag vissa stunder än blir för riskerna som finns att drabbas så trodde jag att vi var skonade att vara med om det en gång till. Det räcker nu. Men verkligenheten finns här. Det händer. Beskeden kommer. Men man kan inte leva sitt liv med med rädslan, och hela tiden vänta sig att det ska drabba mig eller någon nära mig och just därför blir det en sådan chock när det väl händer. Cancer väcker funderingar kring livets gåta och om hur sårbara vi egentligen är. Men även om hur viktigt det är att vi tar hand om varandra och att vi ska njuta av varje stund som vi får. Ett sådant här besked förändrar saker. Förändrar liv.
Utan cancer kan jag slippa gå och vara rädd för att den ska drabba mig. Utan cancer kan vi slippa gå och tänka på att den kan drabba våra käraste. Utan cancer skulle min underbara vän kunna leva sitt liv som vanligt, som den fantastiska människa hon är. Så jag har några saker jag vill säga till dig Cancer: Dra åt helvete med dig, Cancer. Du är inte välkommen i vårt gäng, eller vår bekantskapskrets någonsin igen. Inte heller till någon jag någonsin träffat heller. Eller någon annan människa. Gå och besvära någon annan planet med celler på, en planet utan riktiga liv, med celler som ligger i is. Eller bara försvinn. Du har skapat tillräckligt ont som det är. Och bara för att jävlas med dig, Cancer, så kommer Nina att bli bra och möta dig och vinna kampen med stor marginal, så stor att du får skämmas över att du ens visade dig i närheten av oss igen och jag kommer då i alla fall till slut att se 2007 som ett toppenår.
Tereza
No comments:
Post a Comment