Semester

Semestern handlar om att vila. Ändå planerar vi in en massa och flänger runt som galningar vad gäller tid, plats och sinne bara för att vi "vill hinna" umgås med alla vi tycker om och med alla vi "måste" träffa. När semestern är slut så är man helt slutkörd. Varför komprimerar vi alla sociala aktiviteter till tre, max fyra, veckor? Och varför ska vi samtidigt passa på att lägga det där nya golvet? Vad hände med att ligga i hängmattan och räkna smultron på pinne och läsa osmakliga romaner?

Cyklade runt i Stockholm häromdagen. Det måste vara bland det skönaste som finns! Lagom varmt (så att man blir brun (-bränd), men så att man fortfarande kan andas för att det fläktar skönt i ansiktet), precis rätt mängd människor (rörelse på gatorna, leenden på kaféerna, men inga stressade arbetsmyror, bara någon enstaka som man kan välja att inte bry sig om) och nästan tomma affärer (så man impulsivt kan stanna till och gå in och kika en stund. Sedan kan man köpa en takeawaylatte och sätta sig i vilken park som helst. Där kan man sitta och skriva och spana in alla som går förbi. Det är ju så det ska vara! Lata dagar med möjligheten att sätta sig på cykeln och bara njuta av att vara turistig i sin egen stad.

Men jag och min man latar oss såklart inte utan åker runt halva Sverige i vår gamla bil "Henry" (döpt efter Henry Ford). En blå söt sak från det tidiga 90-talet och som har en motor som trivs bäst i 120 på stora vägar. Utan AC men med ABBA skönsjungande ur stereon så tog vi oss till Östergötland och hälsade på vänner. Och efter vila i två dagar bär det nu av till Västerås och släkten. Och ja, mellan dessa resor så lade vi golv i köket. Och hann med en visit till Uppsala. Mitt i kaoset fixade vi en varsin god kebab, shopping och lite bad. Väl hemma igen ska jag och en kompis ordna storfest. Vissa vänner "hinner vi inte" ens med, utan de får planeras in senare, till höstens kalenderdagar. Då känns det som att något har blivit galet.

Har det blivit så här i takt med informationssamhällets ständiga färgläggning av tankar och synfält? Att detta har fött det där behovet att alltid ha något på gång, eller att att alltid ha något att göra, vare sig det handlar om att läsa gratistidningen, sitta framför datorn, smsa eller titta på tunnelbanereklam eller TV. Kan det vara så att detta har påverkat vårt behov, och skapat ett konstigt beroende, att fylla kalendern och vår tid?

Och vad vill jag säga med detta då? Jo. Slappna av. Gör tomma luckor för dig själv i kalendern, eller trolla åtminstonde fram plats där du bara umgås med din familj utan att varken behöva lägga golv, bjuda på kaffe eller sitta i en varm bil. Eller behöva tänka på allt du ska göra för den delen. Öppna upp möjligheterna för impulsiva promenader eller mysiga kvällsbad. Men framför allt, ge dig själv tid att bara vara, sitta och tänka, finnas till.

Semestern är snart slut, om bara en och en halv vecka börjar allt igen. Och antagligen så har jag aldrig behövt lika mycket semester som just då.

Puss Tereza

Trettioårig stereotyp

Senaste tiden har jag börjat inse en sak. Jag har fyllt trettio. Och trots detta eviga tjat om kropp, mat och vikt, så måste jag ändå säga att jag märker förändringar. Det är inte gratis att ha den kropp man hade för fem år sedan. Och det går fort. Det räcker bara med att sluta röka så läggs det på 15% "mer" på fläsket (dvs att kroppen helt plötsligt bränner 15% mindre än den gör när man röker). Jag vill egentligen inte klaga, jag är nog i ganska bra form just nu, men jag måste träna och äta bättre. Jag kan inte bara dansa en gång i veckan och äta snabbmat tre utan måste träna minst tre gånger i veckan och undvika snabbmat i huvud taget. Helst ska man äta små, nyttiga rätter typ sex gånger om dagen. Gå och vara ständigt hungrig. Men tack vare förbättringar med maten och träningen så mår jag faktiskt bättre nu, presterar bättre, tänker bättre, mer klarare och logiskt (vilket ibland som många säger, hämmar kreativiteten.) Jag kan i alla fall säga att jag snabbare kan förstå och se samband. Men, för att fortsätta med kroppstjatet; Jag kanske inte är tjugo längre och det är tufft, men samtidigt undrar jag vem som egentligen vill se ut som en pinne, som verkar vara dagens ideal? Långa, supersmala (nästan läskigt smala) med jeansen långt under naveln och toppar långt ovanför. Kanske låter jag som värsta tanten nu, men låt gå. Detta ideal kan inte vara bra. Det måste betyda att tjejerna äter lite.


Har kroppsidealet blivit så för för att vi tjejer (och killar för den delen) följer modeblaskornas stolpideal? Samtidigt ser man en annan bild av tjejer som fortfarande är smal, men vältränad, brunbränd och med stora bröst. Bimboaktig om man nu vill kalla den så. Denna bild bottnar i det "avklädd donna"-ideal som ständigt figurerar i herrmagasinen. Och genom de fixade såpastjärnorna (som i sin tur fått det från herrmagasinen.) Häromdagen gick jag förbi en kiosk och jämförde Playboys (som döljs bakom skydd) och Moores framsida. Den senare var betydligt mer avklädd och anspelade på sex och fick Playboy att framstå som relativt oskyldig. Och Moore får synas längst fram och rakt upp i en elvaårings ansikte utan betänkligheter.

Användning av stereotyper kan vara negativt både för killar och tjejer. Jag minns en kampanj som Tele2 hade för många år sedan när de skulle lansera internetuppkoppling. De använde sig av planscher som visade leende supersmala fotomodeller. Dessa skulle fungera som en sorts testimonials ("vittnen") som bedyrade att uppkopplingstjänsten var "Hur enkelt som helst-till och med jag klarar av det". Det blev ett himla rabalder om hur sändaren förstärkte fördomsbilden av att fotomodeller är dumma i huvudet. Det roliga i detta är att ingen nämnde de stackars vakterna som visades på planscherna inom samma kampanj några veckor efter (snygga, tuffa, leendes och muskulösa.) Lite orättvist kan man tycka även om det såklart är rätt att fortfarande hänga upp sig på hur kvinnor porträtteras i media. Vi har en del att ta igen.

Trots alla ideal så handlar det om att man ska må bra och jag hoppas att fler och fler mår bra inuti, utan att vara beroende av ytan. Sedan kan det ju vara så att man blir lyckligare av att känna sig vacker utanpå, att det är viktigt för en själv. Det man ska vara försiktig med då är att försöka undvika att koordinera ytan efter vad alla andra anser vara rätt, fel och snyggt. Ta inspiration från medierna och reklamen, men tänk efter vad du själv ser som vackert. Be yourself!

puss tereza

Viva Sicilia!

Vi åkte en vecka till Sicilien. Bokade ett hotellrum första natten i Palermo, och hyrde sedan en bil och reste runt nästan hela ön. Helt underbart landskap. Varje vy var som en perfekt tavla. Det kändes som om mafian hela tiden fanns runt hörnet, varje sak som vi tyckte var det minsta suspekt skyllde vi på mafian. Till exempel såg vi två båtar som signalerade till varandra sent på natten och det var ju självklart något olagligt byte som skulle ske.

Vi bilade över berg och dalar, längs med kusten och genom storstäder. Vi besökte bland annat Palermo, Enna, Catania, Taormina, Aci Reale, Olivieri/Tindari, Novarra di Sicilia (en bergsby på 1200 m högt upp i bergen) och Motta. Och överallt fick vi en ny fantastisk matupplevelse. Det är inte ofta man får chansen att sitta och njuta i tre-fyra timmar av matgodis som känns i hela kroppen. Lagat med kärlek fylller de som äter med kärlek. Och på de flesta ställena lyxade vi med 3-4 stjärniga hotell. Alla hade egna karaktärer. Ett hotell var en inmurad villa på en bergsvägg med stuputsikt från balkongen. Ett annat hade en pittoresk utsida men med guldsäng, antika möbler och guldig Venusmålning på väggen på insidan. Som ett extra plus var det fönsterutsikt över halva Siciliens landskap.

Min morfar kommer ursprungligen från Adrano som är en liten by vid foten av Etna, och allt gjorde mig påmind om min andra halva, mina rötter i den mån att jag grät av lycka flera gånger. Jag är lite knäpp, jag vet, men på Sicilien så är det okej att gråta ut sina känslor, vilket känns befriande. Kulturen inspirerade mig så mycket (och satte fart på blodet i mina ådror för att prata italienska) till den grad att jag till och med köpte ett antikt kors och en mafiahatt. Med full mundering blev jag en riktig Donna Tereza.

Även om allt var underbart och perfekt, så finns det såklart alltid en svart häst som springer bredvid den vita. Alltid när jag flyger så kan jag inte låta bli att tänka på alla miljoner olyckor som kan hända. Jag är inte alls flygrädd, men tankarna poppar oundvikligen upp i alla fall. Speciellt när det blir kraftig turbulens i fem hela minuter 10 000 meter högt upp i luften i 600 kilometer i timmen. Under de där minuterna så ser man hur alla i planet börjar vrida sig mer än en gång, tittar sig runtomkring och extramycket på sin resepartner för att försäkra sig om att allt är okej. Och när vi åkte snirkelvägar upp i bergen med 180 graders svängar (och dessa i 20 km/h som jag även tvingade min man Jon att krypa fram i) så var varje kurva med stup en potentiell rubrik med två döda turister. Och så tsunamitankarna (jag vet det händer inte där, men man vet ju aldrig) varje gång det var en havsoändlig utsikt med dis och pyttesmå vågor. Och sist, men inte minst värmen; 39 grader i skuggan som mest och med varningar för värmeslag på de lokala nyheterna kunde man inte göra annat än att flitigt använda mafiahatten, dricka litervis med vatten och söka varje inomhus AC som fanns i närheten. Det har inte varit så här varmt på Sicilien på 20 år. Och kände jag inte svimmningskänslor ibland? Och har jag inte lite väl lågt blodtryck för den här typen av värmen?

En annan markering; Har du tänkt på att de flesta svenska resenärerna som är på väg till utlandet har beiga och gråa kläder, men på hemresan (från vilket land som helst förrutom kanske Ryssland) så har samma resenärer färglada kjolar och skjortor, stenarmband och är hur avslappnade som helst. Undrar hur många dagar det tar innan de byter om igen?

I alla fall. En helt fantastiskt upplevelse. Besök Sicilien när du kan och så fort som möjligt. Din syn på livet kommer att bli annorlunda. Du blir coolare, vågar köpa kläder med färg och kanske vågar du börja prata öppet med främlingar när du kommer hem till xenofobiska Sverige. Livet är för kort för att vänta. Vi funderar själva på att köpa ett fritidshus där för att fler gånger få njuta av att äta långa middagar och äta Granita kl 00.30 (utan att vara full) och le mot alla uppklädda på
Passegiatan.

puss Tereza