Ja, vad hände egentligen när jag blev tretton? Då jag med osäkra steg småsprang i tenniskor över skolgården från det trygga mellanstadiet till att tvinga ner mina fötter i de första lågklackade skor för att försöka höftgunga mig igenom de där läskiga långa korridorerna i högstadiehusen. Då, där på brunrostiga S:t IIlian skolan, när jag successivt gick från att vara en av klassens ess till att enbart jaga platsen som klassens coolaste hjärter dam. När jag tänker tillbaka på den tiden så kan jag inte skylla på något annat än att jag nog helt enkelt var rädd. Rädd för att inte längre passa in, rädd för att inte längre få vara ihop med skolans snygga killar, rädd för att inte längre vara en av de populära i klassen och vara på den säkra sidan.
Allt hände på bara några månader: Jag började röka och sminkade mig hårt med svart mascara och rött läppstift. Bar håret a la prettywomanstil. Jag viftade bort bästa vännerna i klassen och bytte ut dem mot ett besatt intresse av alla skolans tuffingar. Samma tuffingar som till slut tog med mig på fester med betydligt äldre, stökigare och farligare kids. Jag kommer ihåg hur jag knappt pratade med mina klasskamrater - samma klasskamrater som jag kände utan och innan och som jag hade haft underbar uppväxt med. Galet. Hela tiden verkade jag nog utåt mest arg, irriterad, stöddig och att jag tyckte att de var de mest töntigaste tjejerna och killarna på skolan. Tack och lov blev jag aldrig en mobbare i alla fall, utan höll mig istället för mig själv. Säkert tyckte många av mina klasskamrater att JAG var töntig!
Jag kommer ihåg pinsamma minnen som bl.a: 1. Jag skriver "Fuck You" stort med en svart tuschpenna på framsidan av ett kemiprov och går ut ur salen med näsan i vädret efter fem minuter, 2. Jag placerar en tampong (oanvänd, men doppad i vatten) på den stackars hatade alkoholiserade engelskalärarinnans kateder, 3. Jag slår vad om pengar med ett gäng tjejer i omklädningsrummet att jag kan dra ner brallorna på den snygge gympalärarvikarien - och gör det sedan såklart högt skrattandes (hjälp...) Andra lösa minnen från S:t Iilian är t.ex. snälla bibliotekarien Polly som alla tjejer älskade för att hon guidade oss bland snyftande kärlekspoesi och killarna älskade för att hon hade koll på tunga krigsskildringar; hur alla köade och bråkade om att kunna köpa en färsk och överdrivet laserad chokladuta för ett par kronor; hur det luktade svett i biljard- och pingisrummet; hur vi tjejer gjorde det till en rutin att hela tiden använda skolpsykologen Gunvi som ursäkt för att slippa lektioner och var sedan där i typ 15 minuter pratandes om kärleksproblem för att resten av tiden stå i rökrutan och svära; hur Gunvi lämnade sin man och blev ihop med fritidsledaren; hur vi tjejer systematiskt ordnade så att vi fick intyg av syster Britt för mensvärkar för att få slippa gympan (har aldrig haft så mycket mens i hela mitt liv); hur Anna Tuveroth (på bilden med mig) jagar lärare skrikandes i den där långa korridoren (respekt girl); känslan när bildläraren Hjördis tar med mig och min paralellklasskompis Garip och berättar för oss att vi "bara" får en 4:a i tillvalsämnet ord/ljud/bild, men att vi båda kommer att få högsta betyg i bild; hur jag och några till producerar (klipper, klistrar, ritar, skriver och kopierar) en skoltidning som resulterar i en protestgrupp bestående av upprörda lärare som påstår att den är pornografisk...etc.
Skolan kom såklart i kläm och betygen rasade i samma takt som tonårshullet. I nionde klass lyckades jag dock skärpa till mig så jag åtminstone gick ut med medelbetyg. Men väl på gymnasiet hade alla erfarenheter från högstadiets berg och dalbaneliknande tid gjort mig till en hård pansarvagn. Och så trodde jag ju (som de flesta andra) att jag visste allt. Tänk vad liten man ändå var.
Idag känns den tuffa masken jag bar mest genomskinlig och totalt mesig och jag inser hur löjligt det egentligen var att försöka bygga sin identitet efter någon sorts färdig högstadiehierarki. En hierarki där den rådande uppdelningen"respekterad tuffing" och "mobbad eller osynlig nörd" är milslånga ifrån varandra. Men samtidigt kan jag inte låta bli att minnas hur mycket det faktist betydde då. Hur viktigt det var att skydda sig själv bakom en tuff yta. Men herregud vad skönt det är att vara vuxen och ha gått helskinnad igenom och förbi de där korridorerna. Och tack och lov blev jag inte betagen av någon av de där tuffingarna som var lite småfarliga och spännande då, men antagligen inte har ett sådär jättestabilt liv idag. Men om jag ska vara helt ärlig mot mig själv, så har det nog ändå tagit ett bra tag att rasera den där ytan och inse att jag både kan vara det där esset, en cool variant av hjärter dam OCH en massa andra saker samtidigt.
Så efter denna korta tillbakablick vill jag ge stora kramar till S:t IIlian och alla stackars kidsen där - håll ut - det blir bättre! (Och förlåt till er alla lärare som jag antagligen var taskig mot minst en gång, fast ni är väl vana vid det här laget, eller?). So, fuck u S:t Iilian, but I will love u 4-ever!
puss Tessa (den där mörka bruden i 9b)
