Svartvit Kvinna

Jag vill återuppliva min lilla bok som jag gav ut för 3 år sedan nu och skrevs för typ 5-6 år sedan (usch vad tiden går fort). Detta gör jag genom att starta en annan blogg där jag kommer att lägga ut texterna/dikterna från boken. Boken är uppdelad i 72 dagar och jag försöker uppdatera varje dag, eller om det är lite text vissa dagar så gör jag flera dagar i rad. Om du vill läsa den är det bäst att läsa från Dag 1 till slutet. Jag börjar lägga ut den 1 februari och skickar ut en påminnelse då. (Jag kommer självklart att ha kvar denna blogg och fortsätta med månatliga uppdateringar för den som orkar läsa :)

Utdrag ur boken:
"Dag 10
Det finns vatten efter en stunds promenad. Jag ser fåglar, ekorrar, någon som rastar hunden och det är löv under snön på marken. Nu ser jag vattnet och solen som gör att vattnet, som blivit till is, glimmar lite lätt. Det är vackert. Jag känner insikt.

Jag vänder mig om och tittar mot skogsbrynet, minns platsen där jag och den jag älskade satt på gräset med vår picknickkorg, hur vi låg på filten vi hade med oss och hur vi tittade på varandra. Vi behövde knappt röra varandra. Det bara fanns där. Känslan. Glädjen.

Hans linjer; ansiktet, kroppen, händer, fötter, hållning, hans tal och alla hans ljud – allt kunde jag utantill. Och ändå slutade jag aldrig att förundras och beundra. Varför är det så att man ena sekunden känner så starkt för någon när sedan allting bara försvinner. Att man minns, men att man ej kan minnas med de känslor som fanns då? Man ska leva tillsammans förevigt, men att förevigt försvinner i ett enda slag. Helt borta.

Jag minns att jag träffade den mannen häromdagen i en mataffär och han bara stod där, nästan som en främling och vi kallpratade mest och vi sa hejdå och vi ses och vi hörs. Ingen av oss vände sig om efter vi tagit farväl. Inte vad jag vet i alla fall. Helt bortflugna känslor. Ingenting.

(vem är du? känner jag dig?)"

Här är också utdrag från en artikel som skrevs i "Mitti" (Stockholm) när boken kom ut:
"Titel: Hon fångar kärleken.
Det finns tankar om kärlek som många människor aldrig talar öppet om. Inte ens med sin partner. Debutanten Tereza Mavica-Lundström berättar för alla. I boken Svartvit kvinna utelämnar hon sig själv. Hon skriver om livet och om kärleken.

Titeln Svartvit kvinna syftar på Tereza Mavica-Lundströms bakgrund.
– Det är en beskrivning jag brukar använda om mig själv. Mamma är från Italien och pappa är från Norrland. Jag är en blandning av temperament och lugn. Humöret går upp och ned. Svart och vitt. Boken ges ut av det lilla Norrköpingbaserade förlaget Polstiernan som satsar på unga okända poeter.
– Jag kallar den hellre för tankebok än poesibok. Texterna består av nedskriva tankar och av dikter som är mer som låttexter. Poesi blir lätt för mycket, för många komplicerade ord. Hon vill att läsaren ska känna igen sig i hennes texter kring kärleken. Visa att läsaren inte är ensam om sina tankar.
– Jag visste inte om det verkligen var fler som kände som jag. Men jag anade. Efter att boken kommit ut har flera bekanta berättat att de ibland slår upp vissa sidor. Speciellt de som innehåller lite mer mörka texter. Boken utgår från Terezas dag- och tankeböcker, från tidiga tonår till vuxen kvinna, där hon resonerar kring relationer och om den romantiska bilden av idealmannen.
– Även när vi träffar kärleken i våra liv, finns där tvivel. Men det betyder inte att vi inte älskar. Kärlek kräver dialog och att vi möter varandra. Hon tror att många människor har svårt att tänka tanken att de är lyckliga. Att de till och med är lite rädda för att vara glada och njuta av livet.
– Det är som om många har lättare att hantera fara och olycka. Inspiration får hon främst från familj och vänner, men även av människor ute på stan.
– Jag har alltid med mig min svarta anteckningsbok. Där skriver jag ned tankar och idéer när de faller på. Det kan vara när jag är ute och går, när jag åker tåg eller när jag sitter uppe vid vattentornet och ser ut över stan. När som helst."

Fint va?!

Gå till: www.svartvitkvinna.blogspot.com om du vill läsa boken.
puss tereza

Till Nina

Jag hatar cancer. Utan cancer skulle jag ha fått träffa min man Jons mamma. Utan cancer skulle min vän K fått ha sin mamma en längre tid i sitt liv. Utan cancer skulle en av min mans bästa vänners fru sluppit kämpa mot leukemins tuffa utmaningar, och det flera gånger i rad, under 2006. Utan cancer hade en av mina andra vänner levt ett normalt tonårsliv utan att tappa håret, få ångest, känna sig rädd och bli vuxen för fort. Utan cancer så skulle denna väns syster inte behöva gå igenom samma sak och utsättas för cellgiftsbehandling under jobbiga åtta månader. Just precis, du har gissat rätt. Igår fick jag alltså veta att en av mina absolut bästa och äldsta vänner har drabbats av en cancersjukdom. Det började med en tumör i halsen och nu är det metastaser i hela halsen och bröstet (En metastas är en "dottertumör" som från den primära tumören spritt sig till andra organ. Då kallas den för också för malign som betyder elakartad.)

När jag fick veta om hennes cancer försökte jag ta det kallt. Tänka att det var som en riktigt grov förkylning och att hon självklart kommer att bli bra. Men sen kom tårarna. Och tankarna. Jag ville slå ifrån mig det, inte tänka för mycket på det och inte komma alltför nära. Fan. Det här skulle ju bli ett riktigt bra år, det vände på något sätt, ljuset och glädjen kom tillbaka och 2007 kändes riktigt hoppfullt. Men det känns inte lika bra nu när hon är sjuk, när hon ska behöva gå igenom djävulens kamp.

Varje år ställs drygt 50 000 cancerdiagnoser i Sverige. Kring var och en av dem finns en massa andra människor som också kommer att påverkas av sjukdomen. Hundratusentals kärlekspartners, barn, släktingar, vänner, grannar och arbetskamrater. Alla blir oroliga och börjar fundera kring sitt eget liv och berörs av den som blivit sjuk.

Jag funderar över vad som ska hända. Hur kommer hon att att må under behandlingarna? Kommer hon att bli bra igen? Vad händer om hon inte blir bra (förbjuden tanke som väcker panik). Även om hon blir bra - vilket jag redan har bestämt mig för att hon blir - så kommer säkert inget att bli sig helt likt igen. Kanske blir det bättre. Eller sämre. Tar man mer vara på livet efter att ha drabbats och kommit ur en cancersjukdom? Eller kan det bli några biverkningar. Stämmer det att man måste ligga isolerad i perioder? Så många frågor på en gång. Ska jag ringa? Vill hon verkligen prata om sin sjukdom med alla runtomkring? Orkar hon? Man vet ju själv hur det där är - ibland är det skönt att prata med andra om hur man mår och känner, men ibland är det tvärtom - upprepar man något för mycket så blir man räddare och mår bara sämre.

Jag trodde inte att det (igen) skulle hända någon av oss eller någon runtomkring. Hur rädd jag vissa stunder än blir för riskerna som finns att drabbas så trodde jag att vi var skonade att vara med om det en gång till. Det räcker nu. Men verkligenheten finns här. Det händer. Beskeden kommer. Men man kan inte leva sitt liv med med rädslan, och hela tiden vänta sig att det ska drabba mig eller någon nära mig och just därför blir det en sådan chock när det väl händer. Cancer väcker funderingar kring livets gåta och om hur sårbara vi egentligen är. Men även om hur viktigt det är att vi tar hand om varandra och att vi ska njuta av varje stund som vi får. Ett sådant här besked förändrar saker. Förändrar liv.

Utan cancer kan jag slippa gå och vara rädd för att den ska drabba mig. Utan cancer kan vi slippa gå och tänka på att den kan drabba våra käraste. Utan cancer skulle min underbara vän kunna leva sitt liv som vanligt, som den fantastiska människa hon är. Så jag har några saker jag vill säga till dig Cancer: Dra åt helvete med dig, Cancer. Du är inte välkommen i vårt gäng, eller vår bekantskapskrets någonsin igen. Inte heller till någon jag någonsin träffat heller. Eller någon annan människa. Gå och besvära någon annan planet med celler på, en planet utan riktiga liv, med celler som ligger i is. Eller bara försvinn. Du har skapat tillräckligt ont som det är. Och bara för att jävlas med dig, Cancer, så kommer Nina att bli bra och möta dig och vinna kampen med stor marginal, så stor att du får skämmas över att du ens visade dig i närheten av oss igen och jag kommer då i alla fall till slut att se 2007 som ett toppenår.

Tereza