"Har du barn?"
"Nej"
"Är du gift?"
"Ja, snart två år"
"Jasså. Grattis! Jaha, två år, säger du. Och du var bara 31 och din man 36? Då är det ju ingen brådska, då har ni ju all tid i världen."
Funderingarna kring "barnfrågan" (att ha eller inte) cirkulerar ständigt omkring mig. Jag och mina vänner pratar om det. Min familj pratar om det. Jag och min man pratar om det. Min mans vänner och han pratar om det. Bekanta, och till och med främlingar pratar med oss och mig om det. Jag läser om det i tidningar och ser program på TV (några intressanta urval av rubriker i Aftonbladet är "Om man är kvinna ska man ju kunna få barn - men för Stina var det väldigt svårt", "Skaffa barn innan det är försent - 70-talisterna de första som får under två barn per kvinna"). De flesta av mina vänner skaffar barn (just nu känner jag fem par som ska föda i februari och sisådär 2-3 till som ska föda strax efter!). Om de inte skaffar barn så försöker de få barn eller längtar efter barn men tycker inte att de befinner sig i "rätt situation" (har en stabil partner, inte är tillräckligt ekonomiskt tillfredställda eller vill fortsätta göra karriär). Att hitta den där perfekta partnern - fadern/modern till ens framtida barn - verkar vara det oundvikliga målet, den ultimata lyckans slutstation.
Den här kärnfamiljen som norm är helt enkelt självklar och när man ställer den privata (tycker jag i alla fall) frågan om jag snart ska skaffa barn realiseras denna normkonstruktion fullt ut. Med ett påstående som "ingen brådska" så är det ingen brådska, men det är väl ändå något som till slut måste göras? Det intressanta i sammanhanget är att jag - bara för att jag är kvinna och befinner mig i åldern runt trettio (och är gift!) - får den här typen av fråga minst 3 gånger i veckan. Det är allt från klasskamraten på universitetet till främlingen jag möter på en middag. Och jag är runt trettio - den magiska åldern då "barn eller inte"- frågan är en del av vardagen som ett oundvikligt tema. Jag får helt enkelt acceptera det. Biologiska klockan är oundviklig. Tick, tack, tock goes the clock. Det blir som ett lager till på min identitet. Du är ju kvinna - när ska du då bli mamma?
Jag tvivlar inte på att familj och barn är en helt underbar upplevelse och en obeskrivlig kärlek men jag tycker ändå att det är viktigt att problematisera normen och nyansera barnafrågan. Att kanske fundera om längtan, eller i alla fall föreställningen om den underbara lilla familjen inte också ibland kan vara en konstruktion. Ibland när jag tänker på en framtid med barn så ser jag mig själv vara den där mamman på framsidan av Mio katalogen - jag fantiserar att jag till och med innan har stått i det nyinredda perfekta köket och lagat en supermiddag och att jag bara givet är en sådan där hellyllemamma ... Men det är intressant att fundera över just det faktum att Miokatalogens framsida bara presenterar tre kategoriseringar - att man i huvud taget måste vara man, kvinna eller barn i en del av en familj i ett nyinrett "perfekt" hem och att det är då man kan bli sådär perfekt och lycklig ...
Mina vänner eller främlingar (när de har lärt känna mig bättre) brukar ofta säga:
"Du skulle bli en helt underbar mamma."
"Tack", vill jag svara "...men är jag inte en underbar Tereza?"
puss och kram Tereza (som såklart verkligen gillar barn och som själv har varit ett)
5 comments:
Huvudet på spiken! Jag känner igen mig till 100% och vill även tillägga att jag har saknat dina krönikor. Ser fram emot nästa. Stor kram från Lotta
Ja fler krönikor terezzzza! ja det råder barnexplosion i bekantskapskretsen, bara att ducka och se vart vi landar. Jag förstår dina tankar, för dig tickar inte bara tiden i den mening att du förmodligen inte vill vara en lastgammal tant när ert eventuella barn kommer till världen utan du har även det biologiska att ta hänsyn till. Jag kan längta efter barn, även om det inte är så realistiskt (måste väl skaffa partner först, vad jag förstått...). Men jag kan också fundera i termer om jag verkligen skulle vilja ha barn, om det nu skulle vara ett ultimat läge för det. Det är liksom inte självklart. Det är nog jävligt nyttigt att skita i alla förväntningar och mallar för hur saker och ting SKA vara, och istället noga lyssna till sin egen röst. Är detta VERKLIGEN det JAG vill ha? Tvekar jag för att jag inte orkar med barn? Eller för att jag är för egoistisk? För slö? För snål? A
Tereza jag försökte skriva en kommentar till din uppdaterade blogg, vet inte om det blev rätt men nu har jag registrerat mig. Jag skrev att i alla tider så har människor ställt frågan. När ska ni skaffa barn. När du blev född så frågade alla när vi skulle skaffa dig ett syskon, varför vi inte skaffade dig ett syskon och så vidare. Jag blev väldigt trött på de frågorna kommer jag ihåg. jag vet att jag tänkte sköt du ditt så sköter jag mitt. jag håller med Adam om att man ska lyssna till sin egen inre röst och ställa sig frågan om jag verkligen vill det eller inte.
Älskar dig och tänker på dig jämt och ständigt
kram din mamma
Håller helt med dig i dina tankar och funderingar.....ibalnd undrar man om barn bara är en status symbol liksom. Som du skrev man ska bara vara man, kvinna och barn i samhället är man inte det ´när man är runt 30, kvinna och gift så dyker dessa frågor upp var man än befinner sig.Normen borde i stället vara, kär, galen och lycklig för hur man har det i livet. Hälsa är ju a och o utan den skulle man ju inte leva. Du är ju världens finaste, bästa, gulliga kompis, kvinna, författare, gudmor och TEREZA.PUss lilla vän!Kul att läsa din blogg
mmm, suck så känns det mååånga gånger. Denna frågan får man fast man är singel, kriteriet tycks många gånger vara över trettio och då med detta måsta vilja ha barn NU. Mitt resonemang är att först så vill jag ju självfallet träffa en man, och sedan skall vi trivas vilja vara med varandra sedan får vi gemensamt diskutera detta, vill vi ha barn, och vill vi det med varandra?? Att vilja ha barn är för mig inte alls något som är självklart..Jag har tankar just såsom Adam är jag för egoistisk? för bekväm? för nöjd med att vara med endast mig? Jag har även sett så mycket skit när jag utrett barns behov, att jag är rädd för att inte räcka till...
Viktigt är det iaf med alla dessa tankar....
kram och tack ingen Tereza för dina omvärlds betraktelser :)
Post a Comment