Friday, August 11, 2006

Ursäkta, men kan jag få beställa ett leende?


Hmm. Går på gatan en solig dag och känner mig på riktigt bra humör. Det här är en bra dag. En sådan dag då allting klaffar. Känslan är ett glittrande nu och en hoppfull framtid. En dag då livet är något jag verkligen gillar. Då ler jag. För mig själv, mot dem jag känner och kanske till och med mot främlingar som passerar. Men nej, det fungerar inte. Antingen får jag en konstig blick (typ "är du en knäppis som går och flinar hela tiden, och om jag flinar tillbaka så tänder du till och kommer fram till mig eller säger något"), eller så tittar de ner i backen, eller så bryr de sig bara inte. Och det är okej. Man kanske har annat att tänka på just då. Men om man ser en person som ler och man råkar möta blick dennes blick så behöver man väl inte sura, eller tro att någon är knäpp? Jag ventilerade dessa tankar för en kompis häromdagen som bekräftade min föraning. Hon sa: "Ja, men här i Stockholm kan du inte gå runt och le, då kommer dårarna". Jaha, det var som jag trodde då. Här ska man alltså vara grå, undvikande och titta bort. Hålla sig och sina känslor för sig själv.

Nej, vet du vad. Jag tror inte det är den rätta nordlandsmedicinen och jag tänker då inte sluta. Och uppmanar här och nu alla andra att göra detsamma (inte bara i Stockholm utan i hela Sverige såklart). Och om ni inte brukar le och vara lite extra trevliga så börja idag! Det kan väl aldrig göra någon skada eller göra något sämre om du ler och säger ett uppriktigt och glatt "Tack så mycket" när du tar emot kvittot i matkassan istället för att titta bort och mumla ett tyst och märkligt tack (nästan som om du ursäktar dig för att du säger tack). Det tar inte ett dugg längre tid. Prova! Se och känn responsen. Jag brukar till exempel alltid le och högtidligt säga tack till reseförsäljaren i tunnelbanan. En del har blivit förvånade men de flesta jag träffat på har lyst upp och mött mig med ett stort och varmt leende tillbaka. Och det är Inte så konstigt att de uppskattar ett normalt (det är vad jag vill kalla det i alla fall) och trevligt bemötande när tusentals andra passerar mumlande förbi, eller utan att i huvud taget inte ens se dem. Hallå där! Den personen bakom kassan är precis som du. En människa. Och det leende som utbyts mellan er är bara en skön glädjeinjektion eller åtminstone ett sekundkort möte.

På gatan - våga titta på andra människor, och vad gör väl ett litet leende, speciellt till ensamma äldre, för något ont?
På tunnelbanan - det sitter inte en yxmördare bredvid dig och folk hör inte alla dina andetag. Ingen gillar väl egentligen att åka i underjordisk höghastighet utan utsikt så gör det lite trevligare med ett leende, och kanske vågar du dig på en mening till slut. Om du kommer åt någon, ignorera inte utan säg "ursäkta mig" och le!
På festen - du blir garanterat snyggare om du ler och slappnar av, än att du står och försöker se snygg ut. Då ser det ut som att du har ont i magen.

Kom igen! Ni kan om ni vill, ni behöver inte se ut som om livet är hårt. Det må vara det ibland, men det blir så himla mycket roligare och lättare med leenden och skratt. Sedan har ett leende och ett skratt en enorm fördel - de talar ett språk som alla kan förstå.

Och en sak till - snälla servitriser runtom kaféerna i stan: "Ursäkta, men kan jag få beställa några leenden, tack?"

puss Tereza *ler*

1 comment:

Anonymous said...

Jag måste citera en gammal kompis: "Låt ett leende vara ditt paraply!"

Annars kan jag rekommendera Miss Universums gamla låt Tunnelbana.
"Hej, jag åt 5 citroner till frukost ... På tunnelbanan, på tunnelbanan, på tunnelbanan..

Ska försöka följa dina instruktioner, även om det blir svårt. Rättigheten att se sur ut vid alla typer av tillfällen sitter djupt rotat i den svenska folksjälen.