Är vi inte alla lite hypokondriker? Är det inte så att de flesta av oss funderar på, eller i alla fall någongång är rädda för att vara allvarligt sjuka? Om man blir sjuk, så är det skönt att veta vad det är - normala influensasymptom är okej som t ex täppt näsa och kliande hals - men om det börjar svullna i halsen alltför mycket eller om kroppen tappar all ork så är det inte kul längre.
För ett par veckor sedan fick Jon ett supermärkligt "barnvirus" och han låg däckad i sängen över en vecka. Jag trodde jag hade klarat mig tills jag förra onsdagen började få svårt att andas. Det kändes som att någon satt på mitt bröst. Efter det blev det värre och värre för varje dag som gick - jag kunde inte gå speciellt långt utan att det snurrade i huvudet och andningen blev tyngre. Feber blandat med orkeslöshet blev vardagsmat. Mentalt var det också jobbigt när jag inte orkade göra annat än att ligga i soffan/sängen och titta på konstiga serier som till exempel "Mc Cleouds döttrar". Man blir både dummare och tröttare och det är dags att lägga sig normal tid runt 11 så vandrar det myror över hela kroppen, att vara rastlös och helt utslagen samtidigt är pina.
Den fjärde dagen kunde jag inte ens ta mig till toaletten, benen vek sig efter bara tre meter och jag hade konstanta svimmningsattacker. Och eftersom jag var så svullen i halsen så kunde jag knappt äta annat än typ sparrissoppa och äppeljuice, så energin var på minimal nivå. Jag var tvungen att åka in - till akuten.
Väl där så fick jag snabbt komma in till mottagningsrummet. Han som tog emot mig var lugn och såg direkt att jag var rädd och energilös. Han tog metodiskt alla prover man ska ta, men kunde av provsvaren inte riktigt hitta något fel. Han var tvungen att vänta med EKG-testet tills jag hade lugnat ned mig.
Efter ett tag lugnade jag ner mig och de misstänkte nog redan nu att det var ett virus. Det enda botemedlet då är att proppa i mig C-vitamin, halstabletter, slemavsvällande medicin och vila mig frisk - dvs ligga still eller sova. Men de höll mig kvar för att undersöka vidare och vara helt säkra. Jag fick ligga på en säng i mottagningsrummet, det luktade sjukhus - den där söta, sterila lukten som kommer i små doser. Det var tyst för att vara lördagskväll, förutom en punkare som kom in och talade oavbrutet i telefon med engelsk brytning. Det visade sig senare (efter att Jon tjuvlyssnat) att han gett knark till sin kompis som hade varit tvungen att åka in akut för andningssvårigheter (han överlevde kan jag säga, för jag såg honom gå på toaletten senare).
Efter 3 och halv timmas väntetid kom en läkare och undersökte mig ytterligare. Allt tog sådan tid. Det är inte som i "ER" eller "Greys Anatomy" direkt. En serie med denna händelsetakt skulle vara lika händelserikt som 10% av "Kvinnofängelset" (om du kommer ihåg den serien). Läkaren ville skicka upp mig på en lungröntgen för att kolla eventuell lunginflammation eller lungsäcksvätska. Då kommer såklart alla tankar - nu kommer de hitta cancer i lungorna, eller någon annan jobbig sjukdom. Det kan inte vara normalt att vara så här utslagen och ha så här svårt att andas som jag har...och jag andas genast ännu tyngre...
När vi låg där, Jon och jag halvsovandes på en enmansbrits i ett rum - jag i sjukhusklädsel och filt, Jon i sin täckjacka. Jag höll om honom, var så trött, hungrig och kände mig orolig. Då hörde jag stegen utanför. Stegen av glädje eller sorg. Nu skulle beskedet komma. Jag tänkte att jag lovade att börja tro på Gud om besked var bra.
Läkaren kom in och tittade med ett lite snedvridet sorgset ansikte. På Jon. Och sa att han tyckte synd om honom för att han hade fått vänta så länge med mig. Vi hade ju trots allt nu varit där i nästan sex timmar. Sen tittade han på mig och då kom det. Glädjebeskedet. Ingenting syntes i mina lungor. Ingenting. Plötsligt kände jag att andningen blev bättre.
När vi till slut gick ut genom sjukhusdörrarna med ordination vila (och gärna rinexin), mötte vi en kille runt tjugo som spottade ut tänder på vägen in. Han och hans kompis var härjade och blödde. Nu var det dags för deras minst sex timmar innanför dörrarna på Karolinska.
Så nu gäller det att bara att fortsätta vila (ja, viruset sitter fortfarande i efter en hel vecka...) och fortsätta få moraliska lärdomar av "Seventh Heaven" och "Oprah" och mina egna drömmar och fundera på hur jag ska återanpassa mig till mitt vanliga liv när det här är slut. Kanske är jag lite hyppo ibland, och det blir inte direkt bättre av att drabbas av ett "barnvirus" som slår ut kroppens alla normala funktioner. Men nu vet jag i alla fall att det inte finns någonting i mina lungor (och just ja, shit, nu ska jag börja tro på Gud också - vad ska man göra då? Läsa bibeln?).
puss Tereza
