"Jag mår bra nu!", "Jag är lycklig!" tänker jag ofta som för att påminna mig själv om min underbara tillvaro. Det är en tillvaro som det har tagit mig många år att bygga upp och nå till. Dels har jag jobbat med mig själv genom personlig utveckling - utvecklat tankeverktyg för stress och negativa tankar, utbildat mig i hur jag tar hand om min hälsa och insett vikten av att göra det jag verkligen tycker är kul. Genom erfarenheter, en hel del negativa, men också några riktigt bra och roliga, har jag under de sista åren lyckats skapa en sundare arena för min självbild. Jag är bra, min kropp mår bra och jag känner mig för det mesta harmonisk. Och de där dalarna får man ta. Ibland har man helt enkelt dåliga dagar och då får man intala sig själv att det bara är just det.
Sedan finns vardagens tillvaro. Den tänker jag beskriva som ett litet drömscenario: Numera har jag en skön lägenhet att komma hem till. En mysig vrå med nybyggt kök, ett drömsovrum, balkong och badkar. Jag har en helt fantastisk livskamrat som jag ofta skrattar med, njuter med och som intresserad lyssnar. Och så gillar han att laga mat. Och komma och hämta mig om det är sent och mörkt. Och är romantisk. Ekonomin funkar hyfsat med extrapengar i företaget och en tillräckligt hög buffert som förebygger de månatliga panikerna som brukar dyka upp när pengarna visar saldo 63 kr på bankomatkvittot. De flesta av mina nära vänner är kvar, och nya nalkas. Framtiden känns ljus och jag har aldrig mått så här bra i hela mitt liv. Jag kan verkligen blunda och le för mig själv så att det känns i hela min kropp. Jag kan inte minnas att jag tidigare känt just den lugna glädjen. Glädje javisst - men just denna glädje möblerar varje litet tomrum.
Men...(såklart att det alltid finns ett men, hur mycket man än vill att det inte ska göra det...)
Men det finns alltid den där lilla gubben på axeln som ropar "Hallå där, är det inte dags att känna sig lite eländig idag?!" eller som säger "Hallå där, tror du att du kan få känna dig på bra humör, när det ligger en hemlös på gatan?!". Kanske beror det på att jag är uppväxt i gnällbältet, men det är väl så att det ibland känns som att något fattas? Sedan kan jag även få för mig att jag "ljuger för mig själv" i mitt sätt att leva. Att jag egentligen är ämnad att leva ett helt annat liv än det jag gör. Jag ser bilder av mig i England tillsammans med en snubbe i tajta rockers-brallor, eller att jag bor i villa med pool i Italien tillsammans med casanova som dansar som en gud eller att jag är en fredskämpe och åker runt och bygger skolor för barn i u-länder...och så fortsätter det...
Ibland är det som om jag jagar efter alternativ som kan rikta nålen inåt och spräcka min lyckobubbla. Beror det på att det finns ett invant motstånd eller tvivel i att tycka att man är värd att vara lycklig? Eller att man inte vågar känna sig lycklig fullt ut i ett detta jantelagssverige? Även om det ibland dyker upp dessa sökandebehov (eller vad jag nu ska kalla det), så vill jag i nästa sekund inte alls att allt ska ta slut, utan blir snarare livrädd över tanken min tillvaro försvinner. Att min vackre man som ligger bredvid mig i sängen inte ska finnas där längre när jag vaknar. Eller att min väluppbyggda styrka och hälsa tappar fart.
Snarare kanske det är att det återigen handlar om "30-nånting-tänket". Hur mycket man än vill påstå att det inte sker något speciellt med en just kring den åldern, så gör det nog det. Man börjar tydligare inse vem man är, vad man vill och vad man tycker är kul. Att det sker just då kan bero på en massa saker; kanske beror det på att det är allmänt känt att man ska ha någon form av trettioårskris och då kanske man just därför automatiskt släpper sina principer och börjar tänka helt självständigt; kanske beror det på att kroppen säger ifrån rent fysiskt för att påminna en om att man inte kan forsätta i samma takt (om man nu har en för snabb takt); eller att huvudet säger till i form av en rejäl stressvacka som får en att inse att man inte riktigt har hunnit lyssna på sig själv.
Förändringar hos mig är att jag alltmer blir påmind om mig själv och vilka egenskaper jag hade när jag var liten, runt sisådär en 8 år och upp till ca 12. Många av de egenskaper och tankar som jag hade då, och som var bra, dyker upp igen. Jag vet inte vad det beror på, men kanske är det så att jag har försonats med den jag var som barn, men även med den person jag har varit i många år. Jag har verkligen levt varje fas fullt ut (vet inte om det låter för pretto att kalla faserna "partylivet", "deppskrivarlivet" eller "arbeta-häcken-av-mig-livet", men vågar mig på det ändå) och om inte annat så utgör en stor del av alla erfarenheter den styrkan och glädje jag har idag. För jag är faktist värd att vara lycklig! Jag vet vad jag mår bra av (det är bara ibland en liten kamp att våga göra sådant man vill och inte lyssna så mycket på konventioner och alla runtomkring). Och jag parerar alla hot mycket enklare. Eventuella nålar som försöker spricka hål på min lyckobubbla faller oftast platt till marken. Även om de kittlar huden ibland...
Puss Tereza
No comments:
Post a Comment