Trettioårig stereotyp

Senaste tiden har jag börjat inse en sak. Jag har fyllt trettio. Och trots detta eviga tjat om kropp, mat och vikt, så måste jag ändå säga att jag märker förändringar. Det är inte gratis att ha den kropp man hade för fem år sedan. Och det går fort. Det räcker bara med att sluta röka så läggs det på 15% "mer" på fläsket (dvs att kroppen helt plötsligt bränner 15% mindre än den gör när man röker). Jag vill egentligen inte klaga, jag är nog i ganska bra form just nu, men jag måste träna och äta bättre. Jag kan inte bara dansa en gång i veckan och äta snabbmat tre utan måste träna minst tre gånger i veckan och undvika snabbmat i huvud taget. Helst ska man äta små, nyttiga rätter typ sex gånger om dagen. Gå och vara ständigt hungrig. Men tack vare förbättringar med maten och träningen så mår jag faktiskt bättre nu, presterar bättre, tänker bättre, mer klarare och logiskt (vilket ibland som många säger, hämmar kreativiteten.) Jag kan i alla fall säga att jag snabbare kan förstå och se samband. Men, för att fortsätta med kroppstjatet; Jag kanske inte är tjugo längre och det är tufft, men samtidigt undrar jag vem som egentligen vill se ut som en pinne, som verkar vara dagens ideal? Långa, supersmala (nästan läskigt smala) med jeansen långt under naveln och toppar långt ovanför. Kanske låter jag som värsta tanten nu, men låt gå. Detta ideal kan inte vara bra. Det måste betyda att tjejerna äter lite.


Har kroppsidealet blivit så för för att vi tjejer (och killar för den delen) följer modeblaskornas stolpideal? Samtidigt ser man en annan bild av tjejer som fortfarande är smal, men vältränad, brunbränd och med stora bröst. Bimboaktig om man nu vill kalla den så. Denna bild bottnar i det "avklädd donna"-ideal som ständigt figurerar i herrmagasinen. Och genom de fixade såpastjärnorna (som i sin tur fått det från herrmagasinen.) Häromdagen gick jag förbi en kiosk och jämförde Playboys (som döljs bakom skydd) och Moores framsida. Den senare var betydligt mer avklädd och anspelade på sex och fick Playboy att framstå som relativt oskyldig. Och Moore får synas längst fram och rakt upp i en elvaårings ansikte utan betänkligheter.

Användning av stereotyper kan vara negativt både för killar och tjejer. Jag minns en kampanj som Tele2 hade för många år sedan när de skulle lansera internetuppkoppling. De använde sig av planscher som visade leende supersmala fotomodeller. Dessa skulle fungera som en sorts testimonials ("vittnen") som bedyrade att uppkopplingstjänsten var "Hur enkelt som helst-till och med jag klarar av det". Det blev ett himla rabalder om hur sändaren förstärkte fördomsbilden av att fotomodeller är dumma i huvudet. Det roliga i detta är att ingen nämnde de stackars vakterna som visades på planscherna inom samma kampanj några veckor efter (snygga, tuffa, leendes och muskulösa.) Lite orättvist kan man tycka även om det såklart är rätt att fortfarande hänga upp sig på hur kvinnor porträtteras i media. Vi har en del att ta igen.

Trots alla ideal så handlar det om att man ska må bra och jag hoppas att fler och fler mår bra inuti, utan att vara beroende av ytan. Sedan kan det ju vara så att man blir lyckligare av att känna sig vacker utanpå, att det är viktigt för en själv. Det man ska vara försiktig med då är att försöka undvika att koordinera ytan efter vad alla andra anser vara rätt, fel och snyggt. Ta inspiration från medierna och reklamen, men tänk efter vad du själv ser som vackert. Be yourself!

puss tereza