Semester

Semestern handlar om att vila. Ändå planerar vi in en massa och flänger runt som galningar vad gäller tid, plats och sinne bara för att vi "vill hinna" umgås med alla vi tycker om och med alla vi "måste" träffa. När semestern är slut så är man helt slutkörd. Varför komprimerar vi alla sociala aktiviteter till tre, max fyra, veckor? Och varför ska vi samtidigt passa på att lägga det där nya golvet? Vad hände med att ligga i hängmattan och räkna smultron på pinne och läsa osmakliga romaner?

Cyklade runt i Stockholm häromdagen. Det måste vara bland det skönaste som finns! Lagom varmt (så att man blir brun (-bränd), men så att man fortfarande kan andas för att det fläktar skönt i ansiktet), precis rätt mängd människor (rörelse på gatorna, leenden på kaféerna, men inga stressade arbetsmyror, bara någon enstaka som man kan välja att inte bry sig om) och nästan tomma affärer (så man impulsivt kan stanna till och gå in och kika en stund. Sedan kan man köpa en takeawaylatte och sätta sig i vilken park som helst. Där kan man sitta och skriva och spana in alla som går förbi. Det är ju så det ska vara! Lata dagar med möjligheten att sätta sig på cykeln och bara njuta av att vara turistig i sin egen stad.

Men jag och min man latar oss såklart inte utan åker runt halva Sverige i vår gamla bil "Henry" (döpt efter Henry Ford). En blå söt sak från det tidiga 90-talet och som har en motor som trivs bäst i 120 på stora vägar. Utan AC men med ABBA skönsjungande ur stereon så tog vi oss till Östergötland och hälsade på vänner. Och efter vila i två dagar bär det nu av till Västerås och släkten. Och ja, mellan dessa resor så lade vi golv i köket. Och hann med en visit till Uppsala. Mitt i kaoset fixade vi en varsin god kebab, shopping och lite bad. Väl hemma igen ska jag och en kompis ordna storfest. Vissa vänner "hinner vi inte" ens med, utan de får planeras in senare, till höstens kalenderdagar. Då känns det som att något har blivit galet.

Har det blivit så här i takt med informationssamhällets ständiga färgläggning av tankar och synfält? Att detta har fött det där behovet att alltid ha något på gång, eller att att alltid ha något att göra, vare sig det handlar om att läsa gratistidningen, sitta framför datorn, smsa eller titta på tunnelbanereklam eller TV. Kan det vara så att detta har påverkat vårt behov, och skapat ett konstigt beroende, att fylla kalendern och vår tid?

Och vad vill jag säga med detta då? Jo. Slappna av. Gör tomma luckor för dig själv i kalendern, eller trolla åtminstonde fram plats där du bara umgås med din familj utan att varken behöva lägga golv, bjuda på kaffe eller sitta i en varm bil. Eller behöva tänka på allt du ska göra för den delen. Öppna upp möjligheterna för impulsiva promenader eller mysiga kvällsbad. Men framför allt, ge dig själv tid att bara vara, sitta och tänka, finnas till.

Semestern är snart slut, om bara en och en halv vecka börjar allt igen. Och antagligen så har jag aldrig behövt lika mycket semester som just då.

Puss Tereza