Att komma hem

Förra veckan var jag i Västerås och hälsade på min släkt under några dagar. Återkomsten till hemstaden får många tankar att börja cirkulera. Var jag än tittar så vaknar ett minne, vem jag än ser så känner jag med största sannolikhet igen personen från någonstans. Tveklöst så är personen från Västerås i alla fall eftersom de har ett speciellt anlete med särskilda drag. Vilka är svårt att säga, kanske är det uppsynen.

Staden är som en stor lekplats tack vare att jag känner till varje hörn. Mitt rebelliska Jag kommer fram och vill gärna köra 85 km/h där man egentligen bara får köra 70 km/h. Jag vill att ödet ska se till att gamla pojkvänner dyker upp bara för att få en inblick i vad de gör idag eller kanske få återuppleva de gamla känslorna (som var bra) en liten stund. Eller bara för att jag ska få berätta att jag har flytt staden och gift mig med underbara Kennedy. Jag blir sugen att gå ut på krogen och ta en riktig bläcka, och jag blir definitivt röksugen (har slutat för nästan precis ett år sedan).

Av en slump så dyker det upp en situation och ett ställe som går långt tillbaka på den oundvikliga memory lane - Rocklundamarknaden är på intåg. En stor händelse för mig och mina kompisar när vi var sisådär 13-15 år. Då vi gick på discot, provade öl och cigaretter och småbråkade med tjejerna från Köping. Nu är det en blandning av raggare, inavel och ett par stackars västeråsare (som jag definitivt inte vill säga hej till) som storögt besviket tittar på 10-kronorsbutiksvaror som säljs för 49. Och för att spola bandet tillbaka ännu mer så åker jag därefter förbi en parkbänk där jag och en av mina ungdomskärlekar satt och kysstes...Det känns som om jag är med i en film om mitt eget liv då alla bilder spelas upp. Kanske skulle det vara annorlunda om jag var kvar längre, att jag då på något sätt hann vänja mig med omgivningen igen?

Även om det infinner sig en sorts trygghetskänsla när jag kommer hem, så finns det så många andra variabler som gör att jag får en överdos efter bara 3-4 dagar. Jag börjar spänna mig och intar en identitetsroll (en fasad som blandar harmonisk kvinna och tuff fjortonåring) och det börjar klia i hela kroppen. Sedan ser jag dem. Konsumkassörskan som suttit på samma stol i 25 år. David som suttit på samma fik i Skrapan i 20 år och krogvakterna som cirkulerat på stans uteställen sedan jag var 15. De har stannat. Kanske har de utvecklats på andra sätt, men de står kvar på ruta ett och vi utväxlar samma ord som vi alltid har gjort. Får de inte panik ibland? Mår de verkligen så bra som de säger? Eller har de bara inte det modet eller nyfikenheten som gör att de vill fly rutinerna och uppleva mer?

Man måste ju inte flytta från sin hemstad eller bli Madonna för att må bra i livet, men det känns ändå läskigt när folk stannar på samma plats, och framför allt i samma roll, runt 20 års tid eller mer. Eller så är det just det som är lyckans medicin - att tidigt hitta den man är och stanna i det? Det sägs ju att man ska landa i sig själv och se lyckan i "det lilla" - men är verkligen "det lilla" en vit kaffekopp på Café Skrapan som man sett nästan varje dag i 15 års tid?

puss Tereza

Ursäkta, men kan jag få beställa ett leende?

Hmm. Går på gatan en solig dag och känner mig på riktigt bra humör. Det här är en bra dag. En sådan dag då allting klaffar. Känslan är ett glittrande nu och en hoppfull framtid. En dag då livet är något jag verkligen gillar. Då ler jag. För mig själv, mot dem jag känner och kanske till och med mot främlingar som passerar. Men nej, det fungerar inte. Antingen får jag en konstig blick (typ "är du en knäppis som går och flinar hela tiden, och om jag flinar tillbaka så tänder du till och kommer fram till mig eller säger något"), eller så tittar de ner i backen, eller så bryr de sig bara inte. Och det är okej. Man kanske har annat att tänka på just då. Men om man ser en person som ler och man råkar möta blick dennes blick så behöver man väl inte sura, eller tro att någon är knäpp? Jag ventilerade dessa tankar för en kompis häromdagen som bekräftade min föraning. Hon sa: "Ja, men här i Stockholm kan du inte gå runt och le, då kommer dårarna". Jaha, det var som jag trodde då. Här ska man alltså vara grå, undvikande och titta bort. Hålla sig och sina känslor för sig själv.

Nej, vet du vad. Jag tror inte det är den rätta nordlandsmedicinen och jag tänker då inte sluta. Och uppmanar här och nu alla andra att göra detsamma (inte bara i Stockholm utan i hela Sverige såklart). Och om ni inte brukar le och vara lite extra trevliga så börja idag! Det kan väl aldrig göra någon skada eller göra något sämre om du ler och säger ett uppriktigt och glatt "Tack så mycket" när du tar emot kvittot i matkassan istället för att titta bort och mumla ett tyst och märkligt tack (nästan som om du ursäktar dig för att du säger tack). Det tar inte ett dugg längre tid. Prova! Se och känn responsen. Jag brukar till exempel alltid le och högtidligt säga tack till reseförsäljaren i tunnelbanan. En del har blivit förvånade men de flesta jag träffat på har lyst upp och mött mig med ett stort och varmt leende tillbaka. Och det är Inte så konstigt att de uppskattar ett normalt (det är vad jag vill kalla det i alla fall) och trevligt bemötande när tusentals andra passerar mumlande förbi, eller utan att i huvud taget inte ens se dem. Hallå där! Den personen bakom kassan är precis som du. En människa. Och det leende som utbyts mellan er är bara en skön glädjeinjektion eller åtminstone ett sekundkort möte.

På gatan - våga titta på andra människor, och vad gör väl ett litet leende, speciellt till ensamma äldre, för något ont?
På tunnelbanan - det sitter inte en yxmördare bredvid dig och folk hör inte alla dina andetag. Ingen gillar väl egentligen att åka i underjordisk höghastighet utan utsikt så gör det lite trevligare med ett leende, och kanske vågar du dig på en mening till slut. Om du kommer åt någon, ignorera inte utan säg "ursäkta mig" och le!
På festen - du blir garanterat snyggare om du ler och slappnar av, än att du står och försöker se snygg ut. Då ser det ut som att du har ont i magen.

Kom igen! Ni kan om ni vill, ni behöver inte se ut som om livet är hårt. Det må vara det ibland, men det blir så himla mycket roligare och lättare med leenden och skratt. Sedan har ett leende och ett skratt en enorm fördel - de talar ett språk som alla kan förstå.

Och en sak till - snälla servitriser runtom kaféerna i stan: "Ursäkta, men kan jag få beställa några leenden, tack?"

puss Tereza *ler*

Om att ha fest

Det är en del att stå i när man ska ha storfest. Vilka ska man bjuda in? Gamla vänner som man inte har kontakt med eller nya vänner som man knappt lärt känna än? Gamla och unga?

Maten ska planeras och inköpas och ordnas. Drickat. Och bar ska vi ha, vad ska vi sälja? Växelpengar. Musik. Dans. Och hur får vi folk att prata med varandra, att mingla med dem man inte riktigt känner. Jo, vi ordnar en musiktävling! Och allt vill man helst ta hand om själv, så att man vet att det blir bra. Vara värdinna. Och då blir det en del spring för att fixa allting, och innan man hinner sätta sig ned och ta det lugnt så får man bara små glimtar av alla. Man vill vara med alla så mycket som möjligt och skulle gärna dela upp sig i flera delar om det gick.

Och oj, vad bra det blev! Trots alla funderingar innan och oro över om det skulle bli bra eller inte, om folk skulle prata med varandra. Men allt löste ju sig själv och en bättre present kunde jag inte få. Ens vänner omkring en gillar varandra. Det jag pratar om är min och en av mina vänners gemensamma trettioårsfest. En fredag med fint väder hölls festen på en båt på Söder Mälarstrand med utsikt över Riddarfjärden. God mat och mingel på däck, musiktävling och sedan disco blandat med mysiga pratstunder. En helt fantastisk kväll med underbara vänner och bekanta. Jag var så upprymd att jag inte kunde sova på hela natten, som om jag ville att lyckoruset skulle vara förevigt. Som ett barn som precis har varit med om någonting stort. Tack!

puss Tereza