Kär och galen

Att vara nykär är som att vara besatt. En studie (som jag läste om i något nummer av Illustrerad vetenskap någon gång detta år...) visar att vissa ämnen hjärnan aktiveras eller förstärks när man är kär. Det är samma ämnen som utlöses när man blir galen. Det betyder alltså att man blir lite smått galen när man är kär helt enkelt. Och det kan nog de flesta känna igen sig i. Man kan nästan bli irriterad på sig själv för att man tänker på X så mycket att hela ens tankevärld blir påverkad. När man klär på sig på morgonen tänker man på X (ja, egentligen har man redan kvällen innan planerat vad man ska ha på sig...) och varje detalj är genomtänkt ifall X skulle lägga märke till just det. Man kan koda sin klädstil och tänka löjliga tankar i stil med att "om jag har det här bältet och de här skorna så visar jag att jag är modemedveten, att jag kan matcha och att jag är sexig. Med den är tröjan visar jag att jag har koll på märken." Man väljer utifrån vad man tror X tycker ser bra ut och är coolt. När man går genom korridoren på jobbet tänker man på att X kanske ser en och då går man lite sexigare och försöker se snygg eller glad ut beroende på vad man vill ge för intryck. När man är hemma på kvällen så snurrar ens tankar oavbrutet runt X och alla möjligheter att kunna få till det...tankarna på X och allt som har med jakten att göra blir som en drog. Det blir som en jakt efter ett svårfångat byte och ibland, i jaktens hetta, kan man knappt andas av all upphetsning.

Man kommer in i ett sorts rus där man nästan blir löjlig och börjar prata i andra tonlägen än vad man brukar och skrattar åt saker man kanske inte tycker är så kul egentligen. Man boostar upp sitt egna Jag och sin personlighet. Och ur ett säljarperspektiv berättar man om sina erfarenheter och kunskaper. Man söker inte jobb, men väl kärlek - och då gäller det att snabbt föra fram alla sina bra sidor. Andra kanske spelar korten annorlunda. Är lite mer återhållssamma och hemliga. Kommer med intelligenta, men inte alltför "desperat på", inlägg som visar att man har koll och har rätt värderingar, men håller sig för övrigt lite i bakgrunden. Kanske blir man även lite modigare - man provar saker man inte annars skulle. Ibland kanske man t.o.m. överdrivet småljuger och säger "Jag är nyfiken. Gillar att testa nya grejjer. Typ flyga luftballong har jag alltid velat göra", fast man kanske inte alls är så. Man kanske provar nytt, men i själva verket inte alls gillar höjder, men på grund av att man är så nykärsgalen så tar skimmret bort all rädsla och ogillande. Sådana saker spelar ingen roll i ett sammanhang då allting är nytt, spännande och outforskat.

Så har vi den där klassiska känslan som uppkommer av att inte veta allt. Att gissa, spekulera och inte riktigt ha koll på vinsten, eller om det i huvud taget blir vinst. En lek där kärleksruset ritar konturerna och där någon annan/något annat än en själv bestämmer reglerna och utgången. Den där känslan av att vara en av två huvudrollsinnehavare i det hetsande skådespel som ovissheten i ny kärlek egentligen är. Vem är X egentligen, vad vill X med mig? Alla fantasier som man projicerar på X; om hångel, om situationer, om framtiden. Funderingar kring hur X tänker om en (t ex att "nu ser X hur ansvarsfull jag är, X tänker säkert att jag kan ta hand om ett hem".) Fantasier och bilder är ljuvliga för stunden, men samtidigt livsfarliga om det någonsin skulle bli en relation. De stämmer sällan när verkligheten hinner ifatt. I galenskapen så tillskriver man ofta X egenskaper som man själv skapar. Som man vill att den andra ska ha, eller just för att de passar ens fantasi för stunden (t ex att "X är bra på att spela gitarr för att jag kan se mig och X sitta i en soffa där X har skrivit och spelar en kärlekslåt för mig"...). Farligt, men kanske okej om man har lite koll på att alla egenskaper inte är helt sanna och att man framför allt senare (om det blir en relation) inte blir besviken på den andra parten om det visar sig att den egenskapen inte finns.

Vad är det för kraft som tar tag i en och gör en så fokuserad på någon annan och samtidigt på sig själv och sin egen framställning av sig själv för densamma? Kanske är det så enkelt att när man är nykär i någon som blir man även nykär i sig själv? Man kanske blir nykär inte bara av den anledningen att man klickar med någon utan att man har behov av att återupptäcka allt som är bra med en själv. Påminna sig själv om alla saker man kan och vilka egenskaper och kunskaper man har? Oftast gillar man sig själv extra mycket just då eftersom man agerar i sitt esse och det kittlar mer än nog självförtroendet och självkänslan.

Vad det än finns för skäl att nykärlekens galenskap tar över ens förnuft, så kan man ändå konstatera att det är en underbar flykt in i en lycklig tankevärld. Även om man ibland är olyckligt osäker över utgången så överskuggar spänningen det mesta. Man finns till för någon annan en stund, man motiverar hela sitt Jag för att tillfredställa någon annan, men kanske på vägen ser man sig själv tydligare och allt som är ens bra egenskaper. Man får bara hoppas att även om det inte blir som man har tänkt sig, och att man kanske måste släppa fantasibilden av X, att man lyckas hålla fast vid den boostade bra bilden man har skapat av sig själv.

puss tereza

Tranåsa i Tranås

Badhotellet i Tranås. När vi kommer dit så ser det nästan lite spöklikt ut med sin stora gråvita gammeldagsa fasad under den gråa himlen. När vi går fram till receptionen är klockan strax efter tre på eftermiddagen. Vid incheckningen får vi veta att det serveras eftermiddagsfika och att det ingår i vårt spa-paket. Efter att vi har lämnat av våra väskor på rummet så går vi ner till baren där det finns varma scones och olika tesorter som är till för att avnjutas. Det luktar gott och vi plockar på oss för mycket och går och sätter oss i ett rum som konstigt nog har exakt samma röda medaljongtapeter som vi har hemma i vårt sovrum. Fast här har den kompletterats med en massa viktorianska soffor, bord och stolar. På alla väggar hänger det oljeporträtt på kvinnor inramade i stora guldramar. Resten av barrummen (eller mysrummen som man kanske kan kalla dem) har ljusa tapeter - med ränder eller medaljonger och har sköna soffor strategiskt utplacerade. Tillräckligt nära för att skapa sällskapsrumskänsla men med lagomt avstånd så att man kan vara privat. I ett av rummen finns en öppen spis med en tänd brasa som sprakar sköna ljud och luktar vinter. Atmosfären är lugn och vi slappnar genast av. Kroppen och huvudet säger inte alls emot utan går in i en sorts dvala. Efter fikat går vi upp på rummet. Där byter vi om till badkläder och tar på oss de vita frottébadrockarna och tofflorna som ingår. De ligger fint utplacerade i änden av sängen. Vi har till och med balkong på rummet och även om inte utsikten är den roligaste (industriområde, lite natur och en glimt av Tranås centrum) så känns det lite lyxigt.

Nere i spa-avdelningen är det ganska tjockt med folk vilket känns lite jobbigt i början men den känslan försvinner så fort vi har vant oss. Vi hämtar vatten och äpplen som ställts fram på fruktbuffébordet och sätter oss på de nedfällda trästolarna och acklimatiserar oss. Det finns rena vita handdukar överallt. Vi bestämmer oss för att delta i en halvtimmeslångt
vattengympapass. Även om fenomenet i sig kan kännas lite tantigt, så är det skönt att röra på kroppen och göra av med lite energi efter att ha suttit stilla i en bil i nästan tre timmar och man skrattar gott. Efter passet så går vi in till den varma avslappningspoolen. Där är det nedsläckt och små ljus är tända lite varstans. Det spelas lugn musik och vi ligger och flyter på ytan med hjälp av stora gummiarmar. Det är rofyllt att ligga på rygg, blunda och bara andas och tänka på ingenting. Helt plötsligt släpper jag allt för att bara flyta med och vara tyst. Jag behöver varken vara social eller bry mig ett dugg om hur jag ser ut. Trots den sköna stunden så kan jag inte låta bli att ironisera en aning över oss alla som ligger där. Jag börjar fundera över varför det behövs ett ställe som detta där man tillsammans flyter omkring i en pool med gula gummistänger för att nå denna nivå av avslappning. Men det är väl så enkelt att ett på ett sådant här ställe kan man inte göra annat än att gå ner i vila. Och tack vare att alla ser precis lika löjliga ut som jag så är det okej att släppa allt och bara finnas till.

Klockan kvart över sex är det dags för våra kurbad. Behandlingar som vi har beställt extra utanför spa-paketet. Vi väljer stärkande mineraler och får vattenjetstrålar som har en sådan stark kraft att man nästan bubblar upp ur badkaret. Man känner verkligen hur kroppen får kraft och blir bebislen. Efter en trerättersmiddag och en mysig natt så får vi en heldag till på spat och njuter i varma poolen, ångbastun, torrbastun och solar solarium i 20 minuter. Efter helgen får jag nog konstatera att detta är något som jag och alla andra borde göra oftare. Jag känner mig verkligen som en ny människa.

Tranås är för övrigt ganska speciellt. Även om jag får en lätt kuslig småstadskänsla á la Steven King-roman, så blir jag lugn samma sekund jag hör tranåsdialekten. Den är långsam, utdragande och nästan gungande snäll. Deras takt är max tio procent av stockholmspulsen. Deras sätt att gå, prata och finnas till. Där dricker man sin öl på puben, går på Stat och tar paus genom att gå till grillen tvärsöver för att köpa en liten pommesfrittes. Polarna hänger med, skrattar, röker och allt dokumenteras med den nya digitalkameran. Jag kan tänka mig att de dagen efter sitter ihop på kvarterskrogen, äter pizza och skrattar åt fotona tillsammans. Eller spatserar och dricker kaffe med mjölk på någon av Storgatans caféer (en gata som de själva påstår i en reklambroschyr är Sveriges Champs Ellysée (Paris paradgata). Nja, lite väl överdrivet kan jag väl tycka när man går förbi en butik som blandar mat, kläder och kameraprodukter.

Det är verkligen en stockholmskontrast. Tranås har ett lugn som smeker hjärnans tankar. Och nu efter helgen på badhotellet i Tranås har vi funderat över om vi ska införa ett nytt verb i vardagen - att tranåsa. Att "dra hem och tranåsa" skulle då ungefär betyda som att "dra hem och ta det lugnt". Men det finns även för och nackdelar med att ta det lugnt - eller i alla fall att bo i en lugn småstad. Jag kan inte låta bli att själv minnas trista "kom-och-ta-mig-härifrån-stunder" i Västerås (där jag är uppväxt), eller komma att tänka på scener i filmen "Fucking Åmål" som porträtterar småstadslivet klockrent då tonårstjejerna ideligen söker efter nya saker att göra. Kanske är det bra för kreativiteten och för stressen att bo i en lugnare miljö. Men kanske är det trots allt mindre bra för individualiteten och för möjligheten att inspireras av ett stort utbud av kultur och olika människor. Det är svårt att sticka ut i en småstad. Det märkte jag när grabbarna utanför grillen storögt tittade in på mig genom glasrutan. Kanske var det mig de tog kort på?

puss Tereza

En tillvaro av berg

"Jag mår bra nu!", "Jag är lycklig!" tänker jag ofta som för att påminna mig själv om min underbara tillvaro. Det är en tillvaro som det har tagit mig många år att bygga upp och nå till. Dels har jag jobbat med mig själv genom personlig utveckling - utvecklat tankeverktyg för stress och negativa tankar, utbildat mig i hur jag tar hand om min hälsa och insett vikten av att göra det jag verkligen tycker är kul. Genom erfarenheter, en hel del negativa, men också några riktigt bra och roliga, har jag under de sista åren lyckats skapa en sundare arena för min självbild. Jag är bra, min kropp mår bra och jag känner mig för det mesta harmonisk. Och de där dalarna får man ta. Ibland har man helt enkelt dåliga dagar och då får man intala sig själv att det bara är just det.

Sedan finns vardagens tillvaro. Den tänker jag beskriva som ett litet drömscenario: Numera har jag en skön lägenhet att komma hem till. En mysig vrå med nybyggt kök, ett drömsovrum, balkong och badkar. Jag har en helt fantastisk livskamrat som jag ofta skrattar med, njuter med och som intresserad lyssnar. Och så gillar han att laga mat. Och komma och hämta mig om det är sent och mörkt. Och är romantisk. Ekonomin funkar hyfsat med extrapengar i företaget och en tillräckligt hög buffert som förebygger de månatliga panikerna som brukar dyka upp när pengarna visar saldo 63 kr på bankomatkvittot. De flesta av mina nära vänner är kvar, och nya nalkas. Framtiden känns ljus och jag har aldrig mått så här bra i hela mitt liv. Jag kan verkligen blunda och le för mig själv så att det känns i hela min kropp. Jag kan inte minnas att jag tidigare känt just den lugna glädjen. Glädje javisst - men just denna glädje möblerar varje litet tomrum.

Men...(såklart att det alltid finns ett men, hur mycket man än vill att det inte ska göra det...)

Men det finns alltid den där lilla gubben på axeln som ropar "Hallå där, är det inte dags att känna sig lite eländig idag?!" eller som säger "Hallå där, tror du att du kan få känna dig på bra humör, när det ligger en hemlös på gatan?!". Kanske beror det på att jag är uppväxt i gnällbältet, men det är väl så att det ibland känns som att något fattas? Sedan kan jag även få för mig att jag "ljuger för mig själv" i mitt sätt att leva. Att jag egentligen är ämnad att leva ett helt annat liv än det jag gör. Jag ser bilder av mig i England tillsammans med en snubbe i tajta rockers-brallor, eller att jag bor i villa med pool i Italien tillsammans med casanova som dansar som en gud eller att jag är en fredskämpe och åker runt och bygger skolor för barn i u-länder...och så fortsätter det...

Ibland är det som om jag jagar efter alternativ som kan rikta nålen inåt och spräcka min lyckobubbla. Beror det på att det finns ett invant motstånd eller tvivel i att tycka att man är värd att vara lycklig? Eller att man inte vågar känna sig lycklig fullt ut i ett detta jantelagssverige? Även om det ibland dyker upp dessa sökandebehov (eller vad jag nu ska kalla det), så vill jag i nästa sekund inte alls att allt ska ta slut, utan blir snarare livrädd över tanken min tillvaro försvinner. Att min vackre man som ligger bredvid mig i sängen inte ska finnas där längre när jag vaknar. Eller att min väluppbyggda styrka och hälsa tappar fart.

Snarare kanske det är att det återigen handlar om "30-nånting-tänket". Hur mycket man än vill påstå att det inte sker något speciellt med en just kring den åldern, så gör det nog det. Man börjar tydligare inse vem man är, vad man vill och vad man tycker är kul. Att det sker just då kan bero på en massa saker; kanske beror det på att det är allmänt känt att man ska ha någon form av trettioårskris och då kanske man just därför automatiskt släpper sina principer och börjar tänka helt självständigt; kanske beror det på att kroppen säger ifrån rent fysiskt för att påminna en om att man inte kan forsätta i samma takt (om man nu har en för snabb takt); eller att huvudet säger till i form av en rejäl stressvacka som får en att inse att man inte riktigt har hunnit lyssna på sig själv.

Förändringar hos mig är att jag alltmer blir påmind om mig själv och vilka egenskaper jag hade när jag var liten, runt sisådär en 8 år och upp till ca 12. Många av de egenskaper och tankar som jag hade då, och som var bra, dyker upp igen. Jag vet inte vad det beror på, men kanske är det så att jag har försonats med den jag var som barn, men även med den person jag har varit i många år. Jag har verkligen levt varje fas fullt ut (vet inte om det låter för pretto att kalla faserna "partylivet", "deppskrivarlivet" eller "arbeta-häcken-av-mig-livet", men vågar mig på det ändå) och om inte annat så utgör en stor del av alla erfarenheter den styrkan och glädje jag har idag. För jag är faktist värd att vara lycklig! Jag vet vad jag mår bra av (det är bara ibland en liten kamp att våga göra sådant man vill och inte lyssna så mycket på konventioner och alla runtomkring). Och jag parerar alla hot mycket enklare. Eventuella nålar som försöker spricka hål på min lyckobubbla faller oftast platt till marken. Även om de kittlar huden ibland...

Puss Tereza