Mammor har ingen valfrihet

Jag har inga egna barn. Jag har därför heller då inte trampats med föräldraledighetsfrågan i verkligheten. Samtidigt kan jag inte låta bli att bli förbannad över hur alla kvinnor i min bekantskapskrets nästan oundvikligen förs in i rollen som den förälder som stannar hemma och hur detta i slutändan ger bakslag i vår jakt på jämställdhet.

Någonstans hoppas jag att det finns en gemensam samhällelig strävan efter att öka jämställdheten mellan män och kvinnor och en allmän insikt i att kvinnors ofta långa ledighet från arbetsmarknaden påverkar den icke-jämställda situationen. Jag tycker då att det vore en självklarhet att man delar på antal föräldralediga dagar. Men ändå finns motstånd och frågan debatteras livligt. En del säger att en öronmärkning av föräldralediga dagar mer eller mindre är synonymt med en uppluckring av samhälleliga maktstrukturer. Andra förespråkar att föräldrarna själva kan bestämma och att de självmant kommer att ta ansvar kring jämställdhetsdilemmat. Men uppenbarligen fungerar inte det upplägg som finns idag eftersom jämställdheten fortfarande är ett stort problem. Och om jag över huvud taget tar upp ordet jämställdhet när det gäller denna fråga bland en del par som är föräldrar i min bekantskapskrets, så tittar de storögt på mig och säger: ”Men vad menar du? Första tiden måste mamman vara hemma. Mammor ammar ju, barnet behöver sin mamma då.”

”Jaha, så man behöver inte sin pappa då? ” vill jag gärna svara.

Jag anser att kärnan i problemet ligger i uppfattningen om mammors och pappors valfrihet. Jag menar att valfriheten inte bara handlar om ett uttryck för föräldrarnas valfrihet över hur föräldraledigheten ska utnyttjas på bästa sätt utan även om pappans valfrihet mot mammans icke-valfrihet. Mamman är den som självklart ses som den som ska stanna hemma medan pappan fortfarande måste övertygas. Den generella uppfattningen om kvinnor som väljer att inte stanna hemma, eller väljer kortare tid, är att de är avvikande. Detta visar på att frågan även skuggas av föreställningar om kön och sociala påtryckningar.
Maktstrukturer i kombination med traditioner och sociala normer bidrar alltså till att mamman ses ha det primära ansvaret för barnet. Detta är ytterligare hinder för mammors valfrihet.

Kanske mamman många gånger är den som vill stanna hemma och att det fungerar mest praktiskt på grund av amningen. Men, idag vet vi att det finns andra alternativ.

Vi borde också just i detta fall sätta ”vilja” i kontext av ”valfrihet”. Om mamman hade lika mycket valfrihet som pappan skulle då inte mamman i många fall vilja och välja annat? Precis som alla pappor ständigt gör. Då skulle kanske mammor också välja att fortsätta göra karriär eller kombinera extra lång semester med ett par månaders föräldralediga dagar där de kan njuta av sol, bad och fotbolls-EM på TV.

Fuck u S:t Ilian I will love u 4-ever

Ja, vad hände egentligen när jag blev tretton? Då jag med osäkra steg småsprang i tenniskor över skolgården från det trygga mellanstadiet till att tvinga ner mina fötter i de första lågklackade skor för att försöka höftgunga mig igenom de där läskiga långa korridorerna i högstadiehusen. Då, där på brunrostiga S:t IIlian skolan, när jag successivt gick från att vara en av klassens ess till att enbart jaga platsen som klassens coolaste hjärter dam. När jag tänker tillbaka på den tiden så kan jag inte skylla på något annat än att jag nog helt enkelt var rädd. Rädd för att inte längre passa in, rädd för att inte längre få vara ihop med skolans snygga killar, rädd för att inte längre vara en av de populära i klassen och vara på den säkra sidan.

Allt hände på bara några månader: Jag började röka och sminkade mig hårt med svart mascara och rött läppstift. Bar håret a la prettywomanstil. Jag viftade bort bästa vännerna i klassen och bytte ut dem mot ett besatt intresse av alla skolans tuffingar. Samma tuffingar som till slut tog med mig på fester med betydligt äldre, stökigare och farligare kids. Jag kommer ihåg hur jag knappt pratade med mina klasskamrater - samma klasskamrater som jag kände utan och innan och som jag hade haft underbar uppväxt med. Galet. Hela tiden verkade jag nog utåt mest arg, irriterad, stöddig och att jag tyckte att de var de mest töntigaste tjejerna och killarna på skolan. Tack och lov blev jag aldrig en mobbare i alla fall, utan höll mig istället för mig själv. Säkert tyckte många av mina klasskamrater att JAG var töntig!

Jag kommer ihåg pinsamma minnen som bl.a: 1. Jag skriver "Fuck You" stort med en svart tuschpenna på framsidan av ett kemiprov och går ut ur salen med näsan i vädret efter fem minuter, 2. Jag placerar en tampong (oanvänd, men doppad i vatten) på den stackars hatade alkoholiserade engelskalärarinnans kateder, 3. Jag slår vad om pengar med ett gäng tjejer i omklädningsrummet att jag kan dra ner brallorna på den snygge gympalärarvikarien - och gör det sedan såklart högt skrattandes (hjälp...) Andra lösa minnen från S:t Iilian är t.ex. snälla bibliotekarien Polly som alla tjejer älskade för att hon guidade oss bland snyftande kärlekspoesi och killarna älskade för att hon hade koll på tunga krigsskildringar; hur alla köade och bråkade om att kunna köpa en färsk och överdrivet laserad chokladuta för ett par kronor; hur det luktade svett i biljard- och pingisrummet; hur vi tjejer gjorde det till en rutin att hela tiden använda skolpsykologen Gunvi som ursäkt för att slippa lektioner och var sedan där i typ 15 minuter pratandes om kärleksproblem för att resten av tiden stå i rökrutan och svära; hur Gunvi lämnade sin man och blev ihop med fritidsledaren; hur vi tjejer systematiskt ordnade så att vi fick intyg av syster Britt för mensvärkar för att få slippa gympan (har aldrig haft så mycket mens i hela mitt liv); hur Anna Tuveroth (på bilden med mig) jagar lärare skrikandes i den där långa korridoren (respekt girl); känslan när bildläraren Hjördis tar med mig och min paralellklasskompis Garip och berättar för oss att vi "bara" får en 4:a i tillvalsämnet ord/ljud/bild, men att vi båda kommer att få högsta betyg i bild; hur jag och några till producerar (klipper, klistrar, ritar, skriver och kopierar) en skoltidning som resulterar i en protestgrupp bestående av upprörda lärare som påstår att den är pornografisk...etc.

Skolan kom såklart i kläm och betygen rasade i samma takt som tonårshullet. I nionde klass lyckades jag dock skärpa till mig så jag åtminstone gick ut med medelbetyg. Men väl på gymnasiet hade alla erfarenheter från högstadiets berg och dalbaneliknande tid gjort mig till en hård pansarvagn. Och så trodde jag ju (som de flesta andra) att jag visste allt. Tänk vad liten man ändå var.

Idag känns den tuffa masken jag bar mest genomskinlig och totalt mesig och jag inser hur löjligt det egentligen var att försöka bygga sin identitet efter någon sorts färdig högstadiehierarki. En hierarki där den rådande uppdelningen"respekterad tuffing" och "mobbad eller osynlig nörd" är milslånga ifrån varandra. Men samtidigt kan jag inte låta bli att minnas hur mycket det faktist betydde då. Hur viktigt det var att skydda sig själv bakom en tuff yta. Men herregud vad skönt det är att vara vuxen och ha gått helskinnad igenom och förbi de där korridorerna. Och tack och lov blev jag inte betagen av någon av de där tuffingarna som var lite småfarliga och spännande då, men antagligen inte har ett sådär jättestabilt liv idag. Men om jag ska vara helt ärlig mot mig själv, så har det nog ändå tagit ett bra tag att rasera den där ytan och inse att jag både kan vara det där esset, en cool variant av hjärter dam OCH en massa andra saker samtidigt.

Så efter denna korta tillbakablick vill jag ge stora kramar till S:t IIlian och alla stackars kidsen där - håll ut - det blir bättre! (Och förlåt till er alla lärare som jag antagligen var taskig mot minst en gång, fast ni är väl vana vid det här laget, eller?). So, fuck u S:t Iilian, but I will love u 4-ever!

puss Tessa (den där mörka bruden i 9b)

Livet mer än bara arbete

Häromdagen försökte förklara för en av mina vänner vad jag har för arbetsrelaterade planer för framtiden. Med ett försök att låta så självsäker som möjligt tog jag mig an att berätta vad jag hitills har arbetat med och vad jag får för nytta av mina nuvarande studier. Under tiden jag talade märkte jag hur osammanhängande det lät, hur splittrad jag verkade men samtidigt insåg jag hur mycket det är jag faktiskt redan kan, håller på att lära mig och hur jag kan kombinera alla delar på bästa sätt. Men framför allt började jag reflektera över hur nyanserat kunskaper och kompetens inom arbetslivet kan vara.

Jag började arbeta när jag bara var 18 som Grafisk Formgivare på en reklambyrå. Genom åren klättrade jag uppåt på karriärsstegen och arbetade som Graphic Designer, Production Manager och Project Manager på en internationell byrå. Jag fick både designa material och leda stora projekt och kontinuerligt resa till Schweiz, England och Spanien som gjorde att jag kunde kombinera reslusten med arbete. Härigenom fick jag lära mig det engelska språket och kulturen, utvecklas som designer och av alla kunder fick jag processkunskaper om alla möjliga olika företag, erfarenheter av hur en internationell reklambyrå fungerar och lärdomar om alla led i ett projekt. Genom att observera och reflektera över företagskulturen fick jag ta del av orättvisor mellan kön, hierarkisering och maktspel. En dag bestämde jag och 4 av mina kollegor att vi skulle starta eget. De två slitiga "hundåren" blev 3,5. I samband med detta fick jag lära mig allt vad det innebär att starta eget men jag fick även genomgå en lång och tuff, men nyttig resa på ett mer personligare plan. Nu när jag var delägare gav jag allt och var lojal, noggrann, hårt arbetande arbetsmyra och coachande för våra anställda. Till slut slog det över. Jag jobbade nästan 12-14 timmar varje dag inklusive en del helger och var ständigt uppkopplad via mobil eller dator. Jag hade tre olika att-göra-listor. Organisationen växte och jag kände att jag tappade den lilla kontroll jag hade. Mitt i allt det här genomgick jag en akut operation som jag bara tog tre veckor sjukledigt för återhämtande och bearbetning. Jag var ju tvungen att jobba! Jag kommer ihåg att jag redan första dagen jag kom hem, hög på morfin, 1 grams Alvedon och andra smärtstillande satt och tog emot flera hundra arbetsmail som jag gick igenom på min lilla bärbara dator hemifrån. Under lång tid efter detta var allt som i en dimma och jag intalade mig själv och alla andra att jag "bara var glad över att jag levde".

Nästan exakt ett år efter operationen tog det stopp. Tvärstopp. Jag fick yrsel och andningssvårigheter på grund av all stress. Känslorna i samband med operationen som jag hade försökt fly ifrån hann ifatt mig. Detta resulterade till slut i att jag tog tag i och ändrade mitt liv. Jag började prioritera annorlunda. Jag började se mig runtomkring. När jag för första gången på massor av år gick ut i naturen och plockade en blomma insåg jag hur vacker den var, hur underbar naturen och livet faktiskt var och började gråta hejdlöst. Jag hade glömt bort att titta, att njuta. Jag bara körde på i den snabba filen. Efter detta uppvaknande började jag skriva igen, gick på skrivarakademin och vågade mig på att börja studera på universitetet. Jag började också (återigen) ta hand om mig själv och min kropp - slutade röka, började äta hälsosammare, träna, dansa igen och göra sådant jag tyckte var roligt. Det låter kanske självklart för många, men för mig handlade det om att lösgöra tid för mig själv och mitt välbefinnande och "tvinga mig själv" att hitta tillbaka till insikten om att livet inte bara handlade om att leva för att arbeta, utan istället om att arbeta för att leva. Viktigt blev även insikten om att sätta upp mål med mening - både inom arbetslivet och livet i allmänhet. Jag bytte ur alla "Jag måsten" mot "Jag vill".

Ett av målen just nu är att genomföra min examen. Genom den får jag teoretiska belägg för en värld jag redan har insikt i. Jag öppnar mina sinnen för att kunna arbeta som kommunikatör, informatör, journalist och författare utifrån ett bredare perspektiv. Mitt självförtroende växer sig starkare för varje dag - idag platsar jag utan problem där jag tidigare ibland kunde tvivla på att jag platsade. Nu har jag både teorin, de praktiska verktygen och oändliga kombinationsmöjligheter genom mina gamla och nyfunna erfarenheter. Jag har också en större kunskap om mig själv som ger mig styrka och balans och som ger mig möjligheten att vara kung över mitt eget liv. Vad jag försöker reflektera över här är att en något splittrad bild över sin framtida plats i arbetslivet kanske inte är så farligt och att insikten om att ens kompetenser är komplexare än bara en rak linje kanske bara är sund. Trots allt, tack och lov, handlar ju livet om mer än bara arbete.

puss och kram från en något splittrad T

Get knocked up or die trying

"Har du barn?"
"Nej"
"Är du gift?"
"Ja, snart två år"
"Jasså. Grattis! Jaha, två år, säger du. Och du var bara 31 och din man 36? Då är det ju ingen brådska, då har ni ju all tid i världen."

Funderingarna kring "barnfrågan" (att ha eller inte) cirkulerar ständigt omkring mig. Jag och mina vänner pratar om det. Min familj pratar om det. Jag och min man pratar om det. Min mans vänner och han pratar om det. Bekanta, och till och med främlingar pratar med oss och mig om det. Jag läser om det i tidningar och ser program på TV (några intressanta urval av rubriker i Aftonbladet är "Om man är kvinna ska man ju kunna få barn - men för Stina var det väldigt svårt", "Skaffa barn innan det är försent - 70-talisterna de första som får under två barn per kvinna"). De flesta av mina vänner skaffar barn (just nu känner jag fem par som ska föda i februari och sisådär 2-3 till som ska föda strax efter!). Om de inte skaffar barn så försöker de få barn eller längtar efter barn men tycker inte att de befinner sig i "rätt situation" (har en stabil partner, inte är tillräckligt ekonomiskt tillfredställda eller vill fortsätta göra karriär). Att hitta den där perfekta partnern - fadern/modern till ens framtida barn - verkar vara det oundvikliga målet, den ultimata lyckans slutstation.

Den här kärnfamiljen som norm är helt enkelt självklar och när man ställer den privata (tycker jag i alla fall) frågan om jag snart ska skaffa barn realiseras denna normkonstruktion fullt ut. Med ett påstående som "ingen brådska" så är det ingen brådska, men det är väl ändå något som till slut måste göras? Det intressanta i sammanhanget är att jag - bara för att jag är kvinna och befinner mig i åldern runt trettio (och är gift!) - får den här typen av fråga minst 3 gånger i veckan. Det är allt från klasskamraten på universitetet till främlingen jag möter på en middag. Och jag är runt trettio - den magiska åldern då "barn eller inte"- frågan är en del av vardagen som ett oundvikligt tema. Jag får helt enkelt acceptera det. Biologiska klockan är oundviklig. Tick, tack, tock goes the clock. Det blir som ett lager till på min identitet. Du är ju kvinna - när ska du då bli mamma?

Jag tvivlar inte på att familj och barn är en helt underbar upplevelse och en obeskrivlig kärlek men jag tycker ändå att det är viktigt att problematisera normen och nyansera barnafrågan. Att kanske fundera om längtan, eller i alla fall föreställningen om den underbara lilla familjen inte också ibland kan vara en konstruktion. Ibland när jag tänker på en framtid med barn så ser jag mig själv vara den där mamman på framsidan av Mio katalogen - jag fantiserar att jag till och med innan har stått i det nyinredda perfekta köket och lagat en supermiddag och att jag bara givet är en sådan där hellyllemamma ... Men det är intressant att fundera över just det faktum att Miokatalogens framsida bara presenterar tre kategoriseringar - att man i huvud taget måste vara man, kvinna eller barn i en del av en familj i ett nyinrett "perfekt" hem och att det är då man kan bli sådär perfekt och lycklig ...

Mina vänner eller främlingar (när de har lärt känna mig bättre) brukar ofta säga:
"Du skulle bli en helt underbar mamma."
"Tack", vill jag svara "...men är jag inte en underbar Tereza?"

puss och kram Tereza (som såklart verkligen gillar barn och som själv har varit ett)

Hej!

Tack för all positiv feedback på mina krönikor! Det är verkligen kul att få höra att många av er saknar mina månatliga betraktelser. Tyvärr har tiden inte riktigt räckt till, men jag ska försöka skriva en gång i månaden igen och skicka ut info. Så länge föröker jag mig på lite uppdateringar och lägga ut en del texter från skolan.

Ci vediamo presto alloro.../puss tereza

Tack Gud!

Är vi inte alla lite hypokondriker? Är det inte så att de flesta av oss funderar på, eller i alla fall någongång är rädda för att vara allvarligt sjuka? Om man blir sjuk, så är det skönt att veta vad det är - normala influensasymptom är okej som t ex täppt näsa och kliande hals - men om det börjar svullna i halsen alltför mycket eller om kroppen tappar all ork så är det inte kul längre.

För ett par veckor sedan fick Jon ett supermärkligt "barnvirus" och han låg däckad i sängen över en vecka. Jag trodde jag hade klarat mig tills jag förra onsdagen började få svårt att andas. Det kändes som att någon satt på mitt bröst. Efter det blev det värre och värre för varje dag som gick - jag kunde inte gå speciellt långt utan att det snurrade i huvudet och andningen blev tyngre. Feber blandat med orkeslöshet blev vardagsmat. Mentalt var det också jobbigt när jag inte orkade göra annat än att ligga i soffan/sängen och titta på konstiga serier som till exempel "Mc Cleouds döttrar". Man blir både dummare och tröttare och det är dags att lägga sig normal tid runt 11 så vandrar det myror över hela kroppen, att vara rastlös och helt utslagen samtidigt är pina.

Den fjärde dagen kunde jag inte ens ta mig till toaletten, benen vek sig efter bara tre meter och jag hade konstanta svimmningsattacker. Och eftersom jag var så svullen i halsen så kunde jag knappt äta annat än typ sparrissoppa och äppeljuice, så energin var på minimal nivå. Jag var tvungen att åka in - till akuten.

Väl där så fick jag snabbt komma in till mottagningsrummet. Han som tog emot mig var lugn och såg direkt att jag var rädd och energilös. Han tog metodiskt alla prover man ska ta, men kunde av provsvaren inte riktigt hitta något fel. Han var tvungen att vänta med EKG-testet tills jag hade lugnat ned mig.

Efter ett tag lugnade jag ner mig och de misstänkte nog redan nu att det var ett virus. Det enda botemedlet då är att proppa i mig C-vitamin, halstabletter, slemavsvällande medicin och vila mig frisk - dvs ligga still eller sova. Men de höll mig kvar för att undersöka vidare och vara helt säkra. Jag fick ligga på en säng i mottagningsrummet, det luktade sjukhus - den där söta, sterila lukten som kommer i små doser. Det var tyst för att vara lördagskväll, förutom en punkare som kom in och talade oavbrutet i telefon med engelsk brytning. Det visade sig senare (efter att Jon tjuvlyssnat) att han gett knark till sin kompis som hade varit tvungen att åka in akut för andningssvårigheter (han överlevde kan jag säga, för jag såg honom gå på toaletten senare).

Efter 3 och halv timmas väntetid kom en läkare och undersökte mig ytterligare. Allt tog sådan tid. Det är inte som i "ER" eller "Greys Anatomy" direkt. En serie med denna händelsetakt skulle vara lika händelserikt som 10% av "Kvinnofängelset" (om du kommer ihåg den serien). Läkaren ville skicka upp mig på en lungröntgen för att kolla eventuell lunginflammation eller lungsäcksvätska. Då kommer såklart alla tankar - nu kommer de hitta cancer i lungorna, eller någon annan jobbig sjukdom. Det kan inte vara normalt att vara så här utslagen och ha så här svårt att andas som jag har...och jag andas genast ännu tyngre...

När vi låg där, Jon och jag halvsovandes på en enmansbrits i ett rum - jag i sjukhusklädsel och filt, Jon i sin täckjacka. Jag höll om honom, var så trött, hungrig och kände mig orolig. Då hörde jag stegen utanför. Stegen av glädje eller sorg. Nu skulle beskedet komma. Jag tänkte att jag lovade att börja tro på Gud om besked var bra.

Läkaren kom in och tittade med ett lite snedvridet sorgset ansikte. På Jon. Och sa att han tyckte synd om honom för att han hade fått vänta så länge med mig. Vi hade ju trots allt nu varit där i nästan sex timmar. Sen tittade han på mig och då kom det. Glädjebeskedet. Ingenting syntes i mina lungor. Ingenting. Plötsligt kände jag att andningen blev bättre.

När vi till slut gick ut genom sjukhusdörrarna med ordination vila (och gärna rinexin), mötte vi en kille runt tjugo som spottade ut tänder på vägen in. Han och hans kompis var härjade och blödde. Nu var det dags för deras minst sex timmar innanför dörrarna på Karolinska.

Så nu gäller det att bara att fortsätta vila (ja, viruset sitter fortfarande i efter en hel vecka...) och fortsätta få moraliska lärdomar av "Seventh Heaven" och "Oprah" och mina egna drömmar och fundera på hur jag ska återanpassa mig till mitt vanliga liv när det här är slut. Kanske är jag lite hyppo ibland, och det blir inte direkt bättre av att drabbas av ett "barnvirus" som slår ut kroppens alla normala funktioner. Men nu vet jag i alla fall att det inte finns någonting i mina lungor (och just ja, shit, nu ska jag börja tro på Gud också - vad ska man göra då? Läsa bibeln?).

puss Tereza

31 and counting

Hurra!
Idag fyller jag 31 år. Jag är inget lammkött längre men lyckligare :)
Ikväll ska jag på restaurang och prova rysk mat för första gången - ska bli supermysigt.
Idag ska jag spendera min dag precis som jag vill (nja, okej då - några måsten finns alltid..)
Träna - Lyxluncha - Läsa och pyssla, sen middag.

Puss och kram/Tereza

Svartvit Kvinna

Jag vill återuppliva min lilla bok som jag gav ut för 3 år sedan nu och skrevs för typ 5-6 år sedan (usch vad tiden går fort). Detta gör jag genom att starta en annan blogg där jag kommer att lägga ut texterna/dikterna från boken. Boken är uppdelad i 72 dagar och jag försöker uppdatera varje dag, eller om det är lite text vissa dagar så gör jag flera dagar i rad. Om du vill läsa den är det bäst att läsa från Dag 1 till slutet. Jag börjar lägga ut den 1 februari och skickar ut en påminnelse då. (Jag kommer självklart att ha kvar denna blogg och fortsätta med månatliga uppdateringar för den som orkar läsa :)

Utdrag ur boken:
"Dag 10
Det finns vatten efter en stunds promenad. Jag ser fåglar, ekorrar, någon som rastar hunden och det är löv under snön på marken. Nu ser jag vattnet och solen som gör att vattnet, som blivit till is, glimmar lite lätt. Det är vackert. Jag känner insikt.

Jag vänder mig om och tittar mot skogsbrynet, minns platsen där jag och den jag älskade satt på gräset med vår picknickkorg, hur vi låg på filten vi hade med oss och hur vi tittade på varandra. Vi behövde knappt röra varandra. Det bara fanns där. Känslan. Glädjen.

Hans linjer; ansiktet, kroppen, händer, fötter, hållning, hans tal och alla hans ljud – allt kunde jag utantill. Och ändå slutade jag aldrig att förundras och beundra. Varför är det så att man ena sekunden känner så starkt för någon när sedan allting bara försvinner. Att man minns, men att man ej kan minnas med de känslor som fanns då? Man ska leva tillsammans förevigt, men att förevigt försvinner i ett enda slag. Helt borta.

Jag minns att jag träffade den mannen häromdagen i en mataffär och han bara stod där, nästan som en främling och vi kallpratade mest och vi sa hejdå och vi ses och vi hörs. Ingen av oss vände sig om efter vi tagit farväl. Inte vad jag vet i alla fall. Helt bortflugna känslor. Ingenting.

(vem är du? känner jag dig?)"

Här är också utdrag från en artikel som skrevs i "Mitti" (Stockholm) när boken kom ut:
"Titel: Hon fångar kärleken.
Det finns tankar om kärlek som många människor aldrig talar öppet om. Inte ens med sin partner. Debutanten Tereza Mavica-Lundström berättar för alla. I boken Svartvit kvinna utelämnar hon sig själv. Hon skriver om livet och om kärleken.

Titeln Svartvit kvinna syftar på Tereza Mavica-Lundströms bakgrund.
– Det är en beskrivning jag brukar använda om mig själv. Mamma är från Italien och pappa är från Norrland. Jag är en blandning av temperament och lugn. Humöret går upp och ned. Svart och vitt. Boken ges ut av det lilla Norrköpingbaserade förlaget Polstiernan som satsar på unga okända poeter.
– Jag kallar den hellre för tankebok än poesibok. Texterna består av nedskriva tankar och av dikter som är mer som låttexter. Poesi blir lätt för mycket, för många komplicerade ord. Hon vill att läsaren ska känna igen sig i hennes texter kring kärleken. Visa att läsaren inte är ensam om sina tankar.
– Jag visste inte om det verkligen var fler som kände som jag. Men jag anade. Efter att boken kommit ut har flera bekanta berättat att de ibland slår upp vissa sidor. Speciellt de som innehåller lite mer mörka texter. Boken utgår från Terezas dag- och tankeböcker, från tidiga tonår till vuxen kvinna, där hon resonerar kring relationer och om den romantiska bilden av idealmannen.
– Även när vi träffar kärleken i våra liv, finns där tvivel. Men det betyder inte att vi inte älskar. Kärlek kräver dialog och att vi möter varandra. Hon tror att många människor har svårt att tänka tanken att de är lyckliga. Att de till och med är lite rädda för att vara glada och njuta av livet.
– Det är som om många har lättare att hantera fara och olycka. Inspiration får hon främst från familj och vänner, men även av människor ute på stan.
– Jag har alltid med mig min svarta anteckningsbok. Där skriver jag ned tankar och idéer när de faller på. Det kan vara när jag är ute och går, när jag åker tåg eller när jag sitter uppe vid vattentornet och ser ut över stan. När som helst."

Fint va?!

Gå till: www.svartvitkvinna.blogspot.com om du vill läsa boken.
puss tereza

Till Nina

Jag hatar cancer. Utan cancer skulle jag ha fått träffa min man Jons mamma. Utan cancer skulle min vän K fått ha sin mamma en längre tid i sitt liv. Utan cancer skulle en av min mans bästa vänners fru sluppit kämpa mot leukemins tuffa utmaningar, och det flera gånger i rad, under 2006. Utan cancer hade en av mina andra vänner levt ett normalt tonårsliv utan att tappa håret, få ångest, känna sig rädd och bli vuxen för fort. Utan cancer så skulle denna väns syster inte behöva gå igenom samma sak och utsättas för cellgiftsbehandling under jobbiga åtta månader. Just precis, du har gissat rätt. Igår fick jag alltså veta att en av mina absolut bästa och äldsta vänner har drabbats av en cancersjukdom. Det började med en tumör i halsen och nu är det metastaser i hela halsen och bröstet (En metastas är en "dottertumör" som från den primära tumören spritt sig till andra organ. Då kallas den för också för malign som betyder elakartad.)

När jag fick veta om hennes cancer försökte jag ta det kallt. Tänka att det var som en riktigt grov förkylning och att hon självklart kommer att bli bra. Men sen kom tårarna. Och tankarna. Jag ville slå ifrån mig det, inte tänka för mycket på det och inte komma alltför nära. Fan. Det här skulle ju bli ett riktigt bra år, det vände på något sätt, ljuset och glädjen kom tillbaka och 2007 kändes riktigt hoppfullt. Men det känns inte lika bra nu när hon är sjuk, när hon ska behöva gå igenom djävulens kamp.

Varje år ställs drygt 50 000 cancerdiagnoser i Sverige. Kring var och en av dem finns en massa andra människor som också kommer att påverkas av sjukdomen. Hundratusentals kärlekspartners, barn, släktingar, vänner, grannar och arbetskamrater. Alla blir oroliga och börjar fundera kring sitt eget liv och berörs av den som blivit sjuk.

Jag funderar över vad som ska hända. Hur kommer hon att att må under behandlingarna? Kommer hon att bli bra igen? Vad händer om hon inte blir bra (förbjuden tanke som väcker panik). Även om hon blir bra - vilket jag redan har bestämt mig för att hon blir - så kommer säkert inget att bli sig helt likt igen. Kanske blir det bättre. Eller sämre. Tar man mer vara på livet efter att ha drabbats och kommit ur en cancersjukdom? Eller kan det bli några biverkningar. Stämmer det att man måste ligga isolerad i perioder? Så många frågor på en gång. Ska jag ringa? Vill hon verkligen prata om sin sjukdom med alla runtomkring? Orkar hon? Man vet ju själv hur det där är - ibland är det skönt att prata med andra om hur man mår och känner, men ibland är det tvärtom - upprepar man något för mycket så blir man räddare och mår bara sämre.

Jag trodde inte att det (igen) skulle hända någon av oss eller någon runtomkring. Hur rädd jag vissa stunder än blir för riskerna som finns att drabbas så trodde jag att vi var skonade att vara med om det en gång till. Det räcker nu. Men verkligenheten finns här. Det händer. Beskeden kommer. Men man kan inte leva sitt liv med med rädslan, och hela tiden vänta sig att det ska drabba mig eller någon nära mig och just därför blir det en sådan chock när det väl händer. Cancer väcker funderingar kring livets gåta och om hur sårbara vi egentligen är. Men även om hur viktigt det är att vi tar hand om varandra och att vi ska njuta av varje stund som vi får. Ett sådant här besked förändrar saker. Förändrar liv.

Utan cancer kan jag slippa gå och vara rädd för att den ska drabba mig. Utan cancer kan vi slippa gå och tänka på att den kan drabba våra käraste. Utan cancer skulle min underbara vän kunna leva sitt liv som vanligt, som den fantastiska människa hon är. Så jag har några saker jag vill säga till dig Cancer: Dra åt helvete med dig, Cancer. Du är inte välkommen i vårt gäng, eller vår bekantskapskrets någonsin igen. Inte heller till någon jag någonsin träffat heller. Eller någon annan människa. Gå och besvära någon annan planet med celler på, en planet utan riktiga liv, med celler som ligger i is. Eller bara försvinn. Du har skapat tillräckligt ont som det är. Och bara för att jävlas med dig, Cancer, så kommer Nina att bli bra och möta dig och vinna kampen med stor marginal, så stor att du får skämmas över att du ens visade dig i närheten av oss igen och jag kommer då i alla fall till slut att se 2007 som ett toppenår.

Tereza

Vi kommer alltid att leva

Igår var jag i universitetsaulan i Uppsala och lyssnade på en avslappnad Bo Kaspers Orkester. Det är alltid så speciell känsla som uppkommer när jag ska gå på konsert - eller vilken typ av föreställning som helst för den delen. Kan vara teater, dans eller spokenword. I början så är jag oftast lite seg, men ändå nyfiken och exalterad. Sedan ser jag folkhavet och ångrar nästan att jag i huvud taget har gett mig ut. Det är varmt, trångt och alldeles för mycket folk. Kommer jag att orka sitta och lyssna i två timmar i allt detta? Men redan efter andra låten ("Sen du försvann" från den nya skivan) så infinner sig närvaron. Där och då slappnar jag av och låter mig svepas med i föreställningen, som om att jag försvinner i en välbehaglig drog. Jag glömmer bort allt annat för en stund, släpper eventuella spänningar och bara gungar med. Det är skönt. Och jag blir glad. Bo Kaspers texter är ofta lätt nedstämda, och öppnar för en trögflytande eftertanke men trots det så blir jag glad. Kanske för att jag får höra att det finns fler som tänker lite som jag. Dels artisterna, men antagligen även alla andra som sitter där i lokalen (som för övrigt är en superfin anrik byggnad med dekorerat högt innertak). Jag har efter en halvtimme helt anpassat alla sinnen till situationen och känner total gemenskap. Alla sitter och njuter av låtarna och småler åt sångarens skojfriska kommentarer mellan dem som han mjukt framför med charmig norrländsk dialekt (och som till viss del ger ett lätt förvirrat intryck, kanske är det tröttheten eller blygheten). De verkar ha en toppenkväll. De ler ofta åt varandra och byter instrument med varandra hela tiden. Jag blir imponerad över att alla spelar så många instrument och vågar göra det på scen. De bjuder in oss i publiken till deras scen och budskap som om det var det mest naturligaste i världen.

När jag sitter där och det bara är ett par låtar kvar av den ordinare föreställningen (och innan alla ropar in dem två gånger) så hinner eftertanken ifatt mig. Om hur vi stressar, om hur mycket kraft vi lägger på att uppnå den perfekta julkänslan (utan snö...) när det egentligen bara handlar om att träffas och umgås. Att njuta av varandras sällskap. En chans till ledighet. En chans till eftertanke. En chans till att fundera över året som gått och på vad man vill åstadkomma under nästa. Inte att springa runt i affärer och köpa en massa julklappar och stressa upp sig över allt man måste hinna med innan och under julen...( hejdå shoppandet, stressandet och TV:hjärnbefrielsen, hej eftertanken, lugnet och gemenskapen och därmed skrattet!)

I alla fall. Nu blir det nog ingen mer bloggtext detta år så jag önskar dig en underbar jul och nyår och vill gärna citera Bo Kaspers Orkester som kanske ger hopp för det nya året och hela livet eller är i vilket fall tänkvärt:

"Skriv en bok som alla läser ge pengar till ett institut
gör en sång som barnen sjunger när terminen tagit slut.
Sy upp en kollektion kläder ge ditt namn till ett gevär
var det extra i parfymen den som vackra kvinnor bär.

Vi kommer aldrig att dö. Vi kommer alltid att leva
Vi kommer aldrig att dö. Vi kommer alltid att leva"

Använd julen och julledigheten till att göra något du verkligen vill och njuter av :) Gör det du vill idag! Det viktigaste är att må bra och ha kul - resten ordnar sig. Och eftersom du en gång funnits till och vågat leva ditt liv precis som du vill så kommer du alltid att leva...
jupussar från Tereza

Kär och galen

Att vara nykär är som att vara besatt. En studie (som jag läste om i något nummer av Illustrerad vetenskap någon gång detta år...) visar att vissa ämnen hjärnan aktiveras eller förstärks när man är kär. Det är samma ämnen som utlöses när man blir galen. Det betyder alltså att man blir lite smått galen när man är kär helt enkelt. Och det kan nog de flesta känna igen sig i. Man kan nästan bli irriterad på sig själv för att man tänker på X så mycket att hela ens tankevärld blir påverkad. När man klär på sig på morgonen tänker man på X (ja, egentligen har man redan kvällen innan planerat vad man ska ha på sig...) och varje detalj är genomtänkt ifall X skulle lägga märke till just det. Man kan koda sin klädstil och tänka löjliga tankar i stil med att "om jag har det här bältet och de här skorna så visar jag att jag är modemedveten, att jag kan matcha och att jag är sexig. Med den är tröjan visar jag att jag har koll på märken." Man väljer utifrån vad man tror X tycker ser bra ut och är coolt. När man går genom korridoren på jobbet tänker man på att X kanske ser en och då går man lite sexigare och försöker se snygg eller glad ut beroende på vad man vill ge för intryck. När man är hemma på kvällen så snurrar ens tankar oavbrutet runt X och alla möjligheter att kunna få till det...tankarna på X och allt som har med jakten att göra blir som en drog. Det blir som en jakt efter ett svårfångat byte och ibland, i jaktens hetta, kan man knappt andas av all upphetsning.

Man kommer in i ett sorts rus där man nästan blir löjlig och börjar prata i andra tonlägen än vad man brukar och skrattar åt saker man kanske inte tycker är så kul egentligen. Man boostar upp sitt egna Jag och sin personlighet. Och ur ett säljarperspektiv berättar man om sina erfarenheter och kunskaper. Man söker inte jobb, men väl kärlek - och då gäller det att snabbt föra fram alla sina bra sidor. Andra kanske spelar korten annorlunda. Är lite mer återhållssamma och hemliga. Kommer med intelligenta, men inte alltför "desperat på", inlägg som visar att man har koll och har rätt värderingar, men håller sig för övrigt lite i bakgrunden. Kanske blir man även lite modigare - man provar saker man inte annars skulle. Ibland kanske man t.o.m. överdrivet småljuger och säger "Jag är nyfiken. Gillar att testa nya grejjer. Typ flyga luftballong har jag alltid velat göra", fast man kanske inte alls är så. Man kanske provar nytt, men i själva verket inte alls gillar höjder, men på grund av att man är så nykärsgalen så tar skimmret bort all rädsla och ogillande. Sådana saker spelar ingen roll i ett sammanhang då allting är nytt, spännande och outforskat.

Så har vi den där klassiska känslan som uppkommer av att inte veta allt. Att gissa, spekulera och inte riktigt ha koll på vinsten, eller om det i huvud taget blir vinst. En lek där kärleksruset ritar konturerna och där någon annan/något annat än en själv bestämmer reglerna och utgången. Den där känslan av att vara en av två huvudrollsinnehavare i det hetsande skådespel som ovissheten i ny kärlek egentligen är. Vem är X egentligen, vad vill X med mig? Alla fantasier som man projicerar på X; om hångel, om situationer, om framtiden. Funderingar kring hur X tänker om en (t ex att "nu ser X hur ansvarsfull jag är, X tänker säkert att jag kan ta hand om ett hem".) Fantasier och bilder är ljuvliga för stunden, men samtidigt livsfarliga om det någonsin skulle bli en relation. De stämmer sällan när verkligheten hinner ifatt. I galenskapen så tillskriver man ofta X egenskaper som man själv skapar. Som man vill att den andra ska ha, eller just för att de passar ens fantasi för stunden (t ex att "X är bra på att spela gitarr för att jag kan se mig och X sitta i en soffa där X har skrivit och spelar en kärlekslåt för mig"...). Farligt, men kanske okej om man har lite koll på att alla egenskaper inte är helt sanna och att man framför allt senare (om det blir en relation) inte blir besviken på den andra parten om det visar sig att den egenskapen inte finns.

Vad är det för kraft som tar tag i en och gör en så fokuserad på någon annan och samtidigt på sig själv och sin egen framställning av sig själv för densamma? Kanske är det så enkelt att när man är nykär i någon som blir man även nykär i sig själv? Man kanske blir nykär inte bara av den anledningen att man klickar med någon utan att man har behov av att återupptäcka allt som är bra med en själv. Påminna sig själv om alla saker man kan och vilka egenskaper och kunskaper man har? Oftast gillar man sig själv extra mycket just då eftersom man agerar i sitt esse och det kittlar mer än nog självförtroendet och självkänslan.

Vad det än finns för skäl att nykärlekens galenskap tar över ens förnuft, så kan man ändå konstatera att det är en underbar flykt in i en lycklig tankevärld. Även om man ibland är olyckligt osäker över utgången så överskuggar spänningen det mesta. Man finns till för någon annan en stund, man motiverar hela sitt Jag för att tillfredställa någon annan, men kanske på vägen ser man sig själv tydligare och allt som är ens bra egenskaper. Man får bara hoppas att även om det inte blir som man har tänkt sig, och att man kanske måste släppa fantasibilden av X, att man lyckas hålla fast vid den boostade bra bilden man har skapat av sig själv.

puss tereza

Tranåsa i Tranås

Badhotellet i Tranås. När vi kommer dit så ser det nästan lite spöklikt ut med sin stora gråvita gammeldagsa fasad under den gråa himlen. När vi går fram till receptionen är klockan strax efter tre på eftermiddagen. Vid incheckningen får vi veta att det serveras eftermiddagsfika och att det ingår i vårt spa-paket. Efter att vi har lämnat av våra väskor på rummet så går vi ner till baren där det finns varma scones och olika tesorter som är till för att avnjutas. Det luktar gott och vi plockar på oss för mycket och går och sätter oss i ett rum som konstigt nog har exakt samma röda medaljongtapeter som vi har hemma i vårt sovrum. Fast här har den kompletterats med en massa viktorianska soffor, bord och stolar. På alla väggar hänger det oljeporträtt på kvinnor inramade i stora guldramar. Resten av barrummen (eller mysrummen som man kanske kan kalla dem) har ljusa tapeter - med ränder eller medaljonger och har sköna soffor strategiskt utplacerade. Tillräckligt nära för att skapa sällskapsrumskänsla men med lagomt avstånd så att man kan vara privat. I ett av rummen finns en öppen spis med en tänd brasa som sprakar sköna ljud och luktar vinter. Atmosfären är lugn och vi slappnar genast av. Kroppen och huvudet säger inte alls emot utan går in i en sorts dvala. Efter fikat går vi upp på rummet. Där byter vi om till badkläder och tar på oss de vita frottébadrockarna och tofflorna som ingår. De ligger fint utplacerade i änden av sängen. Vi har till och med balkong på rummet och även om inte utsikten är den roligaste (industriområde, lite natur och en glimt av Tranås centrum) så känns det lite lyxigt.

Nere i spa-avdelningen är det ganska tjockt med folk vilket känns lite jobbigt i början men den känslan försvinner så fort vi har vant oss. Vi hämtar vatten och äpplen som ställts fram på fruktbuffébordet och sätter oss på de nedfällda trästolarna och acklimatiserar oss. Det finns rena vita handdukar överallt. Vi bestämmer oss för att delta i en halvtimmeslångt
vattengympapass. Även om fenomenet i sig kan kännas lite tantigt, så är det skönt att röra på kroppen och göra av med lite energi efter att ha suttit stilla i en bil i nästan tre timmar och man skrattar gott. Efter passet så går vi in till den varma avslappningspoolen. Där är det nedsläckt och små ljus är tända lite varstans. Det spelas lugn musik och vi ligger och flyter på ytan med hjälp av stora gummiarmar. Det är rofyllt att ligga på rygg, blunda och bara andas och tänka på ingenting. Helt plötsligt släpper jag allt för att bara flyta med och vara tyst. Jag behöver varken vara social eller bry mig ett dugg om hur jag ser ut. Trots den sköna stunden så kan jag inte låta bli att ironisera en aning över oss alla som ligger där. Jag börjar fundera över varför det behövs ett ställe som detta där man tillsammans flyter omkring i en pool med gula gummistänger för att nå denna nivå av avslappning. Men det är väl så enkelt att ett på ett sådant här ställe kan man inte göra annat än att gå ner i vila. Och tack vare att alla ser precis lika löjliga ut som jag så är det okej att släppa allt och bara finnas till.

Klockan kvart över sex är det dags för våra kurbad. Behandlingar som vi har beställt extra utanför spa-paketet. Vi väljer stärkande mineraler och får vattenjetstrålar som har en sådan stark kraft att man nästan bubblar upp ur badkaret. Man känner verkligen hur kroppen får kraft och blir bebislen. Efter en trerättersmiddag och en mysig natt så får vi en heldag till på spat och njuter i varma poolen, ångbastun, torrbastun och solar solarium i 20 minuter. Efter helgen får jag nog konstatera att detta är något som jag och alla andra borde göra oftare. Jag känner mig verkligen som en ny människa.

Tranås är för övrigt ganska speciellt. Även om jag får en lätt kuslig småstadskänsla á la Steven King-roman, så blir jag lugn samma sekund jag hör tranåsdialekten. Den är långsam, utdragande och nästan gungande snäll. Deras takt är max tio procent av stockholmspulsen. Deras sätt att gå, prata och finnas till. Där dricker man sin öl på puben, går på Stat och tar paus genom att gå till grillen tvärsöver för att köpa en liten pommesfrittes. Polarna hänger med, skrattar, röker och allt dokumenteras med den nya digitalkameran. Jag kan tänka mig att de dagen efter sitter ihop på kvarterskrogen, äter pizza och skrattar åt fotona tillsammans. Eller spatserar och dricker kaffe med mjölk på någon av Storgatans caféer (en gata som de själva påstår i en reklambroschyr är Sveriges Champs Ellysée (Paris paradgata). Nja, lite väl överdrivet kan jag väl tycka när man går förbi en butik som blandar mat, kläder och kameraprodukter.

Det är verkligen en stockholmskontrast. Tranås har ett lugn som smeker hjärnans tankar. Och nu efter helgen på badhotellet i Tranås har vi funderat över om vi ska införa ett nytt verb i vardagen - att tranåsa. Att "dra hem och tranåsa" skulle då ungefär betyda som att "dra hem och ta det lugnt". Men det finns även för och nackdelar med att ta det lugnt - eller i alla fall att bo i en lugn småstad. Jag kan inte låta bli att själv minnas trista "kom-och-ta-mig-härifrån-stunder" i Västerås (där jag är uppväxt), eller komma att tänka på scener i filmen "Fucking Åmål" som porträtterar småstadslivet klockrent då tonårstjejerna ideligen söker efter nya saker att göra. Kanske är det bra för kreativiteten och för stressen att bo i en lugnare miljö. Men kanske är det trots allt mindre bra för individualiteten och för möjligheten att inspireras av ett stort utbud av kultur och olika människor. Det är svårt att sticka ut i en småstad. Det märkte jag när grabbarna utanför grillen storögt tittade in på mig genom glasrutan. Kanske var det mig de tog kort på?

puss Tereza

En tillvaro av berg

"Jag mår bra nu!", "Jag är lycklig!" tänker jag ofta som för att påminna mig själv om min underbara tillvaro. Det är en tillvaro som det har tagit mig många år att bygga upp och nå till. Dels har jag jobbat med mig själv genom personlig utveckling - utvecklat tankeverktyg för stress och negativa tankar, utbildat mig i hur jag tar hand om min hälsa och insett vikten av att göra det jag verkligen tycker är kul. Genom erfarenheter, en hel del negativa, men också några riktigt bra och roliga, har jag under de sista åren lyckats skapa en sundare arena för min självbild. Jag är bra, min kropp mår bra och jag känner mig för det mesta harmonisk. Och de där dalarna får man ta. Ibland har man helt enkelt dåliga dagar och då får man intala sig själv att det bara är just det.

Sedan finns vardagens tillvaro. Den tänker jag beskriva som ett litet drömscenario: Numera har jag en skön lägenhet att komma hem till. En mysig vrå med nybyggt kök, ett drömsovrum, balkong och badkar. Jag har en helt fantastisk livskamrat som jag ofta skrattar med, njuter med och som intresserad lyssnar. Och så gillar han att laga mat. Och komma och hämta mig om det är sent och mörkt. Och är romantisk. Ekonomin funkar hyfsat med extrapengar i företaget och en tillräckligt hög buffert som förebygger de månatliga panikerna som brukar dyka upp när pengarna visar saldo 63 kr på bankomatkvittot. De flesta av mina nära vänner är kvar, och nya nalkas. Framtiden känns ljus och jag har aldrig mått så här bra i hela mitt liv. Jag kan verkligen blunda och le för mig själv så att det känns i hela min kropp. Jag kan inte minnas att jag tidigare känt just den lugna glädjen. Glädje javisst - men just denna glädje möblerar varje litet tomrum.

Men...(såklart att det alltid finns ett men, hur mycket man än vill att det inte ska göra det...)

Men det finns alltid den där lilla gubben på axeln som ropar "Hallå där, är det inte dags att känna sig lite eländig idag?!" eller som säger "Hallå där, tror du att du kan få känna dig på bra humör, när det ligger en hemlös på gatan?!". Kanske beror det på att jag är uppväxt i gnällbältet, men det är väl så att det ibland känns som att något fattas? Sedan kan jag även få för mig att jag "ljuger för mig själv" i mitt sätt att leva. Att jag egentligen är ämnad att leva ett helt annat liv än det jag gör. Jag ser bilder av mig i England tillsammans med en snubbe i tajta rockers-brallor, eller att jag bor i villa med pool i Italien tillsammans med casanova som dansar som en gud eller att jag är en fredskämpe och åker runt och bygger skolor för barn i u-länder...och så fortsätter det...

Ibland är det som om jag jagar efter alternativ som kan rikta nålen inåt och spräcka min lyckobubbla. Beror det på att det finns ett invant motstånd eller tvivel i att tycka att man är värd att vara lycklig? Eller att man inte vågar känna sig lycklig fullt ut i ett detta jantelagssverige? Även om det ibland dyker upp dessa sökandebehov (eller vad jag nu ska kalla det), så vill jag i nästa sekund inte alls att allt ska ta slut, utan blir snarare livrädd över tanken min tillvaro försvinner. Att min vackre man som ligger bredvid mig i sängen inte ska finnas där längre när jag vaknar. Eller att min väluppbyggda styrka och hälsa tappar fart.

Snarare kanske det är att det återigen handlar om "30-nånting-tänket". Hur mycket man än vill påstå att det inte sker något speciellt med en just kring den åldern, så gör det nog det. Man börjar tydligare inse vem man är, vad man vill och vad man tycker är kul. Att det sker just då kan bero på en massa saker; kanske beror det på att det är allmänt känt att man ska ha någon form av trettioårskris och då kanske man just därför automatiskt släpper sina principer och börjar tänka helt självständigt; kanske beror det på att kroppen säger ifrån rent fysiskt för att påminna en om att man inte kan forsätta i samma takt (om man nu har en för snabb takt); eller att huvudet säger till i form av en rejäl stressvacka som får en att inse att man inte riktigt har hunnit lyssna på sig själv.

Förändringar hos mig är att jag alltmer blir påmind om mig själv och vilka egenskaper jag hade när jag var liten, runt sisådär en 8 år och upp till ca 12. Många av de egenskaper och tankar som jag hade då, och som var bra, dyker upp igen. Jag vet inte vad det beror på, men kanske är det så att jag har försonats med den jag var som barn, men även med den person jag har varit i många år. Jag har verkligen levt varje fas fullt ut (vet inte om det låter för pretto att kalla faserna "partylivet", "deppskrivarlivet" eller "arbeta-häcken-av-mig-livet", men vågar mig på det ändå) och om inte annat så utgör en stor del av alla erfarenheter den styrkan och glädje jag har idag. För jag är faktist värd att vara lycklig! Jag vet vad jag mår bra av (det är bara ibland en liten kamp att våga göra sådant man vill och inte lyssna så mycket på konventioner och alla runtomkring). Och jag parerar alla hot mycket enklare. Eventuella nålar som försöker spricka hål på min lyckobubbla faller oftast platt till marken. Även om de kittlar huden ibland...

Puss Tereza

Gästkrönika: Dagen då journalistiken dog

Vad är journalistikens uppdrag? Det är en mycket aktuell fråga under och efter vår valrörelse. Speciellt dessa dagar då pressen gör allt de kan för att gräva fram "skandaler" om våra politiker. Är uppdraget att förmedla nyheter, rapportera om aktuella händelser och se till att information sprids från några få till en stor allmänhet ELLER är det att först skapa nyheter för att sedan paketera dem så att de säljer så mycket som möjligt till så många som möjligt?

Jag fick en gång veta vad som krävdes för att något skulle publiceras i en av Sveriges största dagstidningar: att det är något nytt och att det är hett - en NY-HET. Men är det verkligen sant?

Det finns många flockdjur på vår planet och det sista flockdjuret är journalister. Vad är det som driver ett flockdjur och en flock? Ett flockdjur drivs av endast en sak och det är rädslan att inte tillhöra sin grupp - att bli utstött. Det som driver flocken är hungern, att hitta sitt byte och därmed få föda och överleva. Ett flockdjur vågar inte gå emot gruppen eftersom utan flocken dör individen. Flockbeteendet är bra när resurserna är knappa och då instinkten är den grundläggande drivkraften. Tyvärr är flockmentaliteten inte ett bra beteende i det moderna samhället och framförallt när det gäller nyhetsrapportering och journalistik. När läsarna och tittarna blir flockens byte dör det journalistiska uppdraget.

Om argumentet är att den unga generationen inte har förmåga att ta till sig utförliga (läs långa) artiklar eller reportage ägnar man sig åt självbedrägeri. Om argumentet är att nya medier (läs gratistidningar) och nya kanaler (läs Internet) förändrar sättet som nyheter förmedlas och förpackas på ägnar man sig åt att förolämpa sina läsare och tittare. Det är ynkligt att förklara fördumningen inom svensk nyhetsrapportering med att man anpassar sig efter målgruppens beteende och behov. Förklaringen är helt enkelt att dagens journalister har övergett sitt uppdrag och gett sig in i månglarnas högborg - när nyheter blir en vara som måste säljas till så många som möjligt till ett så högt pris som möjligt då har man satt djävulen till att sprida bibelns budskap.

Visst, vi kanske lever i en tid med överskott på information, en tid som präglas av snuttifiering och snabba klipp men det gör inte det journalistiska uppdraget mindre viktigt. När journalisterna överger oss och blir ett drev som utövar makt dör samhället en smula och det är inte säkert såret någonsin läker. Jag vill kunna läsa en dagstidningen, jag vill kunna titta på tv-nyheter, jag vill kunna lyssna på nyhetsrapporteringen på radion utan att undra över vilken hemliga agenda som driver tidningen, programmet eller journalisten. Jag vill slippa fundera över om det är en nyhet jag läser om eller om det är en kampanj med ett specifikt syfte. Eller om det bara handlar om att sälja.

Jag vill inte höra om några journalister som gömmer sig bakom illusionen att de tjänar samhället och dess medborgare. Förtroendet för Sveriges journalister är raserat och det kommer att ta många år att bygga upp det igen. Jag vill se rakryggade journalister som överger flocken och som inser att flocken gör ingen glad. Lämna flocken, våga stå upp i blåsten och rapportera nyheter utan att kappan ändrar riktning beroende på hur vinden blåser!

Frågan är om journalisterna har modet som krävs? Jag tror inte det.

/Jon

Till minne av Adam Rapacz

Vår vän "Tyske Adam" från Berlin försvann fredagen den 23 september i Norrköping. Torsdagen efter fann de honom död i Motala ström. Jag vill härmed hedra hans minne och tacka för alla roliga stunder och de få, men fina samtal, vi hann ha med varandra. Han var en sådan människa jag alltid tänkte "Han verkar vara en riktigt mysig människa, han måste jag prata mer med så småningom". Nu hann jag inte riktigt det och hans bortgång får mig att tänka på allt man tar förgivet, på hur förgängligt allting egentligen är. Ena dagen är livet på ett sätt och dagen efter kan allt ha förändrats. Ta vara på nuet, och njut av varje dag som om det är en värdefull gåva. Tack Adam för den människa du var och för det du gav mig och en massa av mina närmaste vänner. Tack för insikten, genom din tragiska bortgång, att ta vara på mina närmaste, bekanta och att försöka uppskatta varje litet möte. Vi ses i himlen, eller var vi nu hamnar.

Och jag tänker på dig Louise, min vän, och skickar dig min energi tills vi ses igen.

Kramar Tereza

En andra chans

Jag vill så gärna skriva något smart om det stundande valet för att försöka få folk att rösta. Det är mycket som är bra i Sverige, men det finns så mycket som man också vill ska förändras. Till exempel arbetslösheten, folkhälsan och äldreomsorgen. Jag vill skriva om sakfrågor, övertyga och argumentera. Vända ut och in på mig själv och leta upp kunskap som gör att jag får fram belägg för det jag tror på. Men istället för att sprida politisk reklam och använda mig av retorisk slagfärdighet så tänker jag skriva om någonting annat. Om vår möjlighet att öppna våra sinnen, avlägsna oss från våra bestämda åsikter och titta oss runtomkring. Om att börja lyssna.

Det är så ofta som vi dömer utifrån ett första intryck och har förutfattade meningar. Så många gånger som vi inte lyssnar på, eller inte ser, vad som finns under ytan. Vi tänker sällan på bakomliggande orsaker och orkar oftast inte se saker ur andras perspektiv. Och om vi dömer någon redan efter första intrycket är det svårt att ge en andra chans. Visst, är man trött efter en hård dags jobb eller tror sig på förhand veta hur andra är och vad de tycker och tänker, så är det väl klart att man inte orkar. Men kanske är det dags att tänka om. För om du släpper några av dina principer, eller åtminstone börjar lyssna på vad andra har att säga (och då menar jag verkligen att du är tyst en stund och tar dig tid till att lyssna) så kanske andra börjar lyssna på dig. Och du kan lära dig något nytt.

Det här vill jag ta ett steg längre genom att fundera över hur vi egentligen lyssnar på våra politiker. De försöker beskriva sina drömmar om hur de kan förbättra vårt samhälle. Med alla sakfrågor vill de förklara för oss hur de kan uppfylla dessa drömmar med de medel som finns i vårt land. Alla sina budskap måste de omvandla till kortfattade och smarta uttalanden och presentera på kort tid. Det är nämligen under denna korta tid som vi väljare verkligen lyssnar. Och det är vi väljare, tillsammans med politikerna, som har makten att nå deras drömmar. Under extrem tidsbrist (under några få veckor vart fjärde år) så ska de synas och höras. De ska nå fram genom media, reklam, tal på gator och torg och genom snabba pr-visiter till rätt personer vid rätt tillfällen - och detta med snygga kläder, rätt minspel och slagfärdiga argument. Detta ska de göra samtidigt som vi alla väljare håller upp blåslampan och förstoringsglaset. Och samtidigt som vi lyssnar med förprogrammerade hörapparater. Vi vet ju oftast vad vi tycker om politikerna - att vi inte har något förtroende för dem, att det är för komplicerat att sätta sig in i frågorna eller att alla säger samma saker. Eller så ignorerar vi dem eftersom vi tänker rösta på det parti som vi alltid har gjort. Den sämsta utvägen är att vi inte röstar alls.

Kanske skulle det finnas en chans till en positiv utveckling om vi verkligen tog oss tid att lyssna på vad de hade att säga. Om vi försökte se deras drömmar ur ett större perspektiv. Om vi gav upp våra ingrodda principer och kunde utöka vårt synsätt till ett som kan passa oss alla i ett bättre Sverige. Att vi helt enkelt ger våra politiker en andra chans. Alla är inte som du, varken tänker eller har samma möjligheter som du. Lyssna noggrant på vad politikerna försöker få fram och berätta för dig. Lyssna förbi bruset. Och börja lyssna redan idag så att du har chansen att påverka med din röst den 17 september. För det är där och då Sverige och våra politiker lyssnar på dig. Och du får ingen andra chans. Inte än på 4 år i alla fall.

puss Tereza

Att komma hem

Förra veckan var jag i Västerås och hälsade på min släkt under några dagar. Återkomsten till hemstaden får många tankar att börja cirkulera. Var jag än tittar så vaknar ett minne, vem jag än ser så känner jag med största sannolikhet igen personen från någonstans. Tveklöst så är personen från Västerås i alla fall eftersom de har ett speciellt anlete med särskilda drag. Vilka är svårt att säga, kanske är det uppsynen.

Staden är som en stor lekplats tack vare att jag känner till varje hörn. Mitt rebelliska Jag kommer fram och vill gärna köra 85 km/h där man egentligen bara får köra 70 km/h. Jag vill att ödet ska se till att gamla pojkvänner dyker upp bara för att få en inblick i vad de gör idag eller kanske få återuppleva de gamla känslorna (som var bra) en liten stund. Eller bara för att jag ska få berätta att jag har flytt staden och gift mig med underbara Kennedy. Jag blir sugen att gå ut på krogen och ta en riktig bläcka, och jag blir definitivt röksugen (har slutat för nästan precis ett år sedan).

Av en slump så dyker det upp en situation och ett ställe som går långt tillbaka på den oundvikliga memory lane - Rocklundamarknaden är på intåg. En stor händelse för mig och mina kompisar när vi var sisådär 13-15 år. Då vi gick på discot, provade öl och cigaretter och småbråkade med tjejerna från Köping. Nu är det en blandning av raggare, inavel och ett par stackars västeråsare (som jag definitivt inte vill säga hej till) som storögt besviket tittar på 10-kronorsbutiksvaror som säljs för 49. Och för att spola bandet tillbaka ännu mer så åker jag därefter förbi en parkbänk där jag och en av mina ungdomskärlekar satt och kysstes...Det känns som om jag är med i en film om mitt eget liv då alla bilder spelas upp. Kanske skulle det vara annorlunda om jag var kvar längre, att jag då på något sätt hann vänja mig med omgivningen igen?

Även om det infinner sig en sorts trygghetskänsla när jag kommer hem, så finns det så många andra variabler som gör att jag får en överdos efter bara 3-4 dagar. Jag börjar spänna mig och intar en identitetsroll (en fasad som blandar harmonisk kvinna och tuff fjortonåring) och det börjar klia i hela kroppen. Sedan ser jag dem. Konsumkassörskan som suttit på samma stol i 25 år. David som suttit på samma fik i Skrapan i 20 år och krogvakterna som cirkulerat på stans uteställen sedan jag var 15. De har stannat. Kanske har de utvecklats på andra sätt, men de står kvar på ruta ett och vi utväxlar samma ord som vi alltid har gjort. Får de inte panik ibland? Mår de verkligen så bra som de säger? Eller har de bara inte det modet eller nyfikenheten som gör att de vill fly rutinerna och uppleva mer?

Man måste ju inte flytta från sin hemstad eller bli Madonna för att må bra i livet, men det känns ändå läskigt när folk stannar på samma plats, och framför allt i samma roll, runt 20 års tid eller mer. Eller så är det just det som är lyckans medicin - att tidigt hitta den man är och stanna i det? Det sägs ju att man ska landa i sig själv och se lyckan i "det lilla" - men är verkligen "det lilla" en vit kaffekopp på Café Skrapan som man sett nästan varje dag i 15 års tid?

puss Tereza

Ursäkta, men kan jag få beställa ett leende?

Hmm. Går på gatan en solig dag och känner mig på riktigt bra humör. Det här är en bra dag. En sådan dag då allting klaffar. Känslan är ett glittrande nu och en hoppfull framtid. En dag då livet är något jag verkligen gillar. Då ler jag. För mig själv, mot dem jag känner och kanske till och med mot främlingar som passerar. Men nej, det fungerar inte. Antingen får jag en konstig blick (typ "är du en knäppis som går och flinar hela tiden, och om jag flinar tillbaka så tänder du till och kommer fram till mig eller säger något"), eller så tittar de ner i backen, eller så bryr de sig bara inte. Och det är okej. Man kanske har annat att tänka på just då. Men om man ser en person som ler och man råkar möta blick dennes blick så behöver man väl inte sura, eller tro att någon är knäpp? Jag ventilerade dessa tankar för en kompis häromdagen som bekräftade min föraning. Hon sa: "Ja, men här i Stockholm kan du inte gå runt och le, då kommer dårarna". Jaha, det var som jag trodde då. Här ska man alltså vara grå, undvikande och titta bort. Hålla sig och sina känslor för sig själv.

Nej, vet du vad. Jag tror inte det är den rätta nordlandsmedicinen och jag tänker då inte sluta. Och uppmanar här och nu alla andra att göra detsamma (inte bara i Stockholm utan i hela Sverige såklart). Och om ni inte brukar le och vara lite extra trevliga så börja idag! Det kan väl aldrig göra någon skada eller göra något sämre om du ler och säger ett uppriktigt och glatt "Tack så mycket" när du tar emot kvittot i matkassan istället för att titta bort och mumla ett tyst och märkligt tack (nästan som om du ursäktar dig för att du säger tack). Det tar inte ett dugg längre tid. Prova! Se och känn responsen. Jag brukar till exempel alltid le och högtidligt säga tack till reseförsäljaren i tunnelbanan. En del har blivit förvånade men de flesta jag träffat på har lyst upp och mött mig med ett stort och varmt leende tillbaka. Och det är Inte så konstigt att de uppskattar ett normalt (det är vad jag vill kalla det i alla fall) och trevligt bemötande när tusentals andra passerar mumlande förbi, eller utan att i huvud taget inte ens se dem. Hallå där! Den personen bakom kassan är precis som du. En människa. Och det leende som utbyts mellan er är bara en skön glädjeinjektion eller åtminstone ett sekundkort möte.

På gatan - våga titta på andra människor, och vad gör väl ett litet leende, speciellt till ensamma äldre, för något ont?
På tunnelbanan - det sitter inte en yxmördare bredvid dig och folk hör inte alla dina andetag. Ingen gillar väl egentligen att åka i underjordisk höghastighet utan utsikt så gör det lite trevligare med ett leende, och kanske vågar du dig på en mening till slut. Om du kommer åt någon, ignorera inte utan säg "ursäkta mig" och le!
På festen - du blir garanterat snyggare om du ler och slappnar av, än att du står och försöker se snygg ut. Då ser det ut som att du har ont i magen.

Kom igen! Ni kan om ni vill, ni behöver inte se ut som om livet är hårt. Det må vara det ibland, men det blir så himla mycket roligare och lättare med leenden och skratt. Sedan har ett leende och ett skratt en enorm fördel - de talar ett språk som alla kan förstå.

Och en sak till - snälla servitriser runtom kaféerna i stan: "Ursäkta, men kan jag få beställa några leenden, tack?"

puss Tereza *ler*

Om att ha fest

Det är en del att stå i när man ska ha storfest. Vilka ska man bjuda in? Gamla vänner som man inte har kontakt med eller nya vänner som man knappt lärt känna än? Gamla och unga?

Maten ska planeras och inköpas och ordnas. Drickat. Och bar ska vi ha, vad ska vi sälja? Växelpengar. Musik. Dans. Och hur får vi folk att prata med varandra, att mingla med dem man inte riktigt känner. Jo, vi ordnar en musiktävling! Och allt vill man helst ta hand om själv, så att man vet att det blir bra. Vara värdinna. Och då blir det en del spring för att fixa allting, och innan man hinner sätta sig ned och ta det lugnt så får man bara små glimtar av alla. Man vill vara med alla så mycket som möjligt och skulle gärna dela upp sig i flera delar om det gick.

Och oj, vad bra det blev! Trots alla funderingar innan och oro över om det skulle bli bra eller inte, om folk skulle prata med varandra. Men allt löste ju sig själv och en bättre present kunde jag inte få. Ens vänner omkring en gillar varandra. Det jag pratar om är min och en av mina vänners gemensamma trettioårsfest. En fredag med fint väder hölls festen på en båt på Söder Mälarstrand med utsikt över Riddarfjärden. God mat och mingel på däck, musiktävling och sedan disco blandat med mysiga pratstunder. En helt fantastisk kväll med underbara vänner och bekanta. Jag var så upprymd att jag inte kunde sova på hela natten, som om jag ville att lyckoruset skulle vara förevigt. Som ett barn som precis har varit med om någonting stort. Tack!

puss Tereza

Semester

Semestern handlar om att vila. Ändå planerar vi in en massa och flänger runt som galningar vad gäller tid, plats och sinne bara för att vi "vill hinna" umgås med alla vi tycker om och med alla vi "måste" träffa. När semestern är slut så är man helt slutkörd. Varför komprimerar vi alla sociala aktiviteter till tre, max fyra, veckor? Och varför ska vi samtidigt passa på att lägga det där nya golvet? Vad hände med att ligga i hängmattan och räkna smultron på pinne och läsa osmakliga romaner?

Cyklade runt i Stockholm häromdagen. Det måste vara bland det skönaste som finns! Lagom varmt (så att man blir brun (-bränd), men så att man fortfarande kan andas för att det fläktar skönt i ansiktet), precis rätt mängd människor (rörelse på gatorna, leenden på kaféerna, men inga stressade arbetsmyror, bara någon enstaka som man kan välja att inte bry sig om) och nästan tomma affärer (så man impulsivt kan stanna till och gå in och kika en stund. Sedan kan man köpa en takeawaylatte och sätta sig i vilken park som helst. Där kan man sitta och skriva och spana in alla som går förbi. Det är ju så det ska vara! Lata dagar med möjligheten att sätta sig på cykeln och bara njuta av att vara turistig i sin egen stad.

Men jag och min man latar oss såklart inte utan åker runt halva Sverige i vår gamla bil "Henry" (döpt efter Henry Ford). En blå söt sak från det tidiga 90-talet och som har en motor som trivs bäst i 120 på stora vägar. Utan AC men med ABBA skönsjungande ur stereon så tog vi oss till Östergötland och hälsade på vänner. Och efter vila i två dagar bär det nu av till Västerås och släkten. Och ja, mellan dessa resor så lade vi golv i köket. Och hann med en visit till Uppsala. Mitt i kaoset fixade vi en varsin god kebab, shopping och lite bad. Väl hemma igen ska jag och en kompis ordna storfest. Vissa vänner "hinner vi inte" ens med, utan de får planeras in senare, till höstens kalenderdagar. Då känns det som att något har blivit galet.

Har det blivit så här i takt med informationssamhällets ständiga färgläggning av tankar och synfält? Att detta har fött det där behovet att alltid ha något på gång, eller att att alltid ha något att göra, vare sig det handlar om att läsa gratistidningen, sitta framför datorn, smsa eller titta på tunnelbanereklam eller TV. Kan det vara så att detta har påverkat vårt behov, och skapat ett konstigt beroende, att fylla kalendern och vår tid?

Och vad vill jag säga med detta då? Jo. Slappna av. Gör tomma luckor för dig själv i kalendern, eller trolla åtminstonde fram plats där du bara umgås med din familj utan att varken behöva lägga golv, bjuda på kaffe eller sitta i en varm bil. Eller behöva tänka på allt du ska göra för den delen. Öppna upp möjligheterna för impulsiva promenader eller mysiga kvällsbad. Men framför allt, ge dig själv tid att bara vara, sitta och tänka, finnas till.

Semestern är snart slut, om bara en och en halv vecka börjar allt igen. Och antagligen så har jag aldrig behövt lika mycket semester som just då.

Puss Tereza